För en och en halv timme sedan ville jag slå sönder någonting. Slå så hårt att jag fick ont i knutnävarna, sparka tills benen blev som kokt spaghetti. Slutade med att jag bankade lätt på köksskåpen och var duktig nog att behärska mig (?) till att endast sula iväg några tomma matlådor och en vattenflaska. 

Tog mig samman och lagade lite gröt. Försökte att inte tänka på hur mycket all disk i hon störde mig och byggde på min irritation. 

Åt gröten framför TV:n och kollade på någon mindre IQ-befrida serie. Hämtade duntäcket och kurade in mig riktigt ordentligt. Vaknade av att min roomie kom hem. Känns skönt ändå att ha någon närvaranade. Inte för att jag känner att jag vill berätta någonting men det hjälper ändå att veta att hon finns här. 

Just nu slits jag mellan tanken på att försöka göra ett ryck, laga till maten som jag inhandlat tidigare idag, och det faktum att jag  nog bör vara kvar här i min stora mysiga soffan och bara fokusera på att finnas till för ett tag.

För ju mer jag ligger här desto mer känner jag att batteriet laddas. Men det är ändå frustrerande, klarar inte riktigt av vetskapen att jag inte gör någonting. Ingenting alls gör jag. 

Det är jobbigt. 

Men mest jobbigt för tillfället är hela situationen. Jag känner mig orklös, som om kraften runnit ur mig. Motivationen har tagit semester och glömt fråga om jag ville följa med. Kan jag åtminstone få ett vykort med en gnutta hopp om att den kommer tillbaka så småning om? 

Jag vet att allt ordnar sig förr eller senare. Dock känns det senare som det mer sannolika för tillfället. Likväl vet jag att det inte är någon idé att oroa sig, vilket jag i och för sig inte gör. Inte speciellt mycket i alla fall. Kanske tänker en del på hur framtiden ska te sig men inte mer än så, och det är ju inte så konstigt. Det kommer ske en del förändring under det kommande halvåret och då är det väl endast fullt normalt att tänka över sin situation någongång ibland.

Jag behöver bekräftelse. Jag behöver kärlek. Jag behöver någon som håller om mig, kramar mig, kysser mig lite lätt i nacken och säger fina mysiga små runda ord.

Jag behöver någon som ringer, inte för att det är något utan för att småprata lite. Om allt. Om ingenting.

(Minnen sköljer över mig. Det är bildspel från allra första anblicken,hur jag studerade håret, smilet, piercingen... Hur jag salongsberusad tog saken i egna händer, kände mig snygg, säker, lycklig. Tiden stod still. Den första natten.

Promenad, thaimat, ryggkli. Återupplever känslan och känner mig om än lite ensam nu, så glad för att jag kan minnas det. Ta tillbaka känslan och stoppa in den i kroppen igen. )

Jag vill att han ska ge mig bekräftelsen. Att han ger mig kärleken, lika mycket som jag skulle ge den till honom. Vi skulle kunna ligga i min säng, i hans säng. Kolla varandra djupt i ögonen och det skulle räcka. För de ord som utbyts där räcker.

Men han har inte ringt än. Men han hörde av sig idag. Lite i alla fall. Kanske var det min tesaer han såg och reagerade på. Vad vet jag. Kanske var det ett bra sätt för att ha något att inleda med. Eller så är det jag som vill finna anledningar till att tro att någonting existerar, fastän det inte gör det.

Kanske att jag är lätt pessimistisk nu för att jag inte vill bli besviken?

Frågan är då varför jag håller på och styr upp någonting i form av biljard och öl, med en annan han? Nu har jag tydligen ett nummer också.

Vad håller jag på med, försöker jag skapa någon form utav spänning i tillvaron? Ett taffligt försök till "live on the edge"?

Eller ett havhjärtat försök att skapa en språngbräda ut ur hela situationen, så att det faller sig "naturligt att det inte blev någonting..."

(Kanske att jag inte vågar fråga rätt ut rädd för att  inte få det svar jag vill ha?)

Jag gick in i det rätt nollställd. Utan vidare förhoppning eller tankar kring hur utfallet skulle bli. Det kändes bara enkelt, omkomplicerat, spännande och gav mig en allmän feel-good känsa. Det kravlösa växte till något mer, och jag kan inte släppa tanken på det längre. Det omplicerade har gått och blivit komplicerat. Eller har det verkligen det? Kanske är det jag som innan problem uppstått skapat dem, framavlat dem. Möjligt är att det inte ens föreligger någon form av bekymmer. Kanske är allt i mitthuvud.

Mitt huvud. Min hjärna. Mitt bästa verktyg. Min värsta fiende. Ingen är så bra på att käppar i hjulet för mig som jag själv.  Ge mig en händelse och jag lovar att jag kan komplicera till det på en microsekund. No doubts om that..

(Är det här jag ska skylla på hur jag skolats att vara kritisk? och är kritisk synonymt med pesimistisk? Vet inte vilket jag är i så fall.)

Kanske ligger det till som så att jag vill skapa mina egna problem, för när jag gör det har jag dem på sätt och vis ändå under kontroll. Det är jag som är skaparen, jag som bestämmer hur och i vilken grad situationen ska te sig. Jag kan påverka i en annan grad och kan fuska då jag både är domare och medspelare.

På sätt och vis kanske jag skapar detta problem för att jag vill ha, jag behöver ha, någonting att haka upp mig på. Jag fungerar bättre när jag har huvudbry. Eller rättare sagt, jag kanske trivs i, är känner mig "hemma" i en tillvaro kantad av tankemöda och lättare melankoliska känslor. Passar på att tillägga att detta inte bör räknas som ältande, dock måste erkännas att tankarna galopperade iväg för ett ögonblick.

Okej, nog om detta för denna gången. Möjligt är att jag endast problematiserar kring ett teoretisk problem snarare än ett praktiskt förekommande..?

Time will show.

Jag kan ha fått svaret på det jag under några dagars tid grubblat över. Men det kan även vara så att jag har fel, att jag inte alls har fått något svar. Möjligt är att det endast är ett försök till att skapa någon form av anledning, att jag väljer att anse att jag fått ett svar. Fastän så inte är fallet...

Anledningen, om det nu förekommer någon vill säga, var kanske inte den roligaste men det var ändå bättre än vad jag i min 180% arbetande hjärna hade analyserat fram inom det givna antalet sekunder mellan det första uttalandet och själva bomben. Men vad vet jag, kanske att det i slutändan ändå är lika med det "värsta-scinariot" jag frambringat i mitt huvud?

Frågan är varför jag känner som jag gör. Eller tror mig känna. Jag kanske inte alls egentligen känner som jag tror mig göra. Måste erkänna att dessa perodiseringar av känslotillstånd emellanåt ter sig rätt komplicerade och svåra att förstå sig på.

Jag trodde mig har god koll på mig själv och min egen existens framförande, dock kanske det inte var helt korrekt. Således kan det vara så att min egen framarbetade amatör-psykolog kan vara av bristande karaktär. 

Så för att arbeta vidare med mitt halvhjärtade psykologtrams så kan en lättare utveckling av möjliga anledningar vara adekvat. So here we go.

Först vill jag börja med att nämna att jag är trött på att alltid använda mina senaste åtta år som någon sorts ursäkt och förklaring. Jag är medveten om att jag nyttjat det till max, det finns ingenting mer att krama ur. Varpå jag bestämt mig för att ett upphörande av ältande är på sin plats.

Likväl gör jag ibland försök att göra precis det. Återuppta de gamla historierna och skylla ifrån mig (?) på något extern. För det som händer i mitt liv och hur jag känslomässigt reagerar känns till viss del lättare att handskas med, ifall jag kan konsten att bryta ner de till förståndsdelar och finna ett mönster. Framställa variabler, beroende och oberoender som förklara sambanden. 

Men kanske att livet, och framför allt den känslomässiga delen, inte är av en kvantitativ art. Troligt är att det är mer komplicerat än så och att det krävs en djupare förståelse än endast ytlig förklaring. Eller är det inte ytligt? 

Hur jag än försöker frambringa en välskriven text, ett pappersark med välformulerade meningar och ord, har det inte än gett mig någonting mer än att jag fått skriva lite gran och därmed känna någon typ av lättnad över att ha fått släppa tanken fri. 

För jag har inte blivit direkt klokare. 

Tanken var att jag genom detta uppbyggande av textmassa sakta men säkert skulle arbeta mig fram till och på vägen finna möjliga vägar och utrymmen för att slå hål på min emotionella bubbla. 

För det är där det grundar sig. Jag har tänkt på frågan till och från, dock inte i det ögonblick den ställdes. Tankarna har vandrat runt, gått milvis men ändå inte funnit vägen. Den som skulle lett fram till det slutgiltiga målet. 

Om jag hade börjat, gjort ett försök att formulera någon typ av svar, hade det varit annorlunda idag? Nu gör min hjärna en egen anmärkning på det jag nyss skev i toner av; det där OM JAG HADE, det är ingenting om överhuvudtaget bör skrivas/nämnas/sägas och så vidare. För det tjänar ingenting till. Det enda vi kan råda över är nu, det som precis inträffar. Allt annat är förgånget och det som inte än kommit har vi ej makt att råda över. Än. 

Men min dubblemoraliserande klump arbetar vidare i sitt första spår och fortsätter lite lätt i det första "om"-sammanhanget.

Om jag hade handlat annorlunda, Om jag hade svarat på frågan där och då, Om jag hade försökt öppna mig mer, Om jag hade givit lite mer av mig själv, Om jag inte hade rädits blotta mig, Om jag inte hade varit av så vekt material.

Kanske att det hade varit annorlunda, Kanske att det hade lett till något mer, Kanske att det hade känns skönt, Kanske att jag hade fått något tillbaka, Kanske att det inte hade kännts så farligt. Kanske. Om jag hade varit stark.

Har precis insett hur bräcklig jag är. Jag som trodde att jag för ett ögonblick hade livet under kontroll och var balanserad. Men tydligen krävs det inte så mycket innan tunnan rinner över, vilket har visat sig ganska tydligt de senaste dagarna. Går från morgonsur till rätt glad, blir irriterad över någonting, ruttnar ihop, försöker ta tag i mig själv och rycka upp mig. Blir arg istället vilket leder till frustration över den känslomässiga berg-och dalbanan. Noll-läge intas och sedan kan det börja om, i fall jag inte hinner rädda upp mig själv på vägen. Vilket ibland är fallet, ibland inte.

Nu är det fallet. Tack.

"Heja mig!"¨

Från det ena till det andra..

När det känns rätt i magen, brukar det oftast inte kunna bli så mycket annat än rätt, vilket har resulterat i att jag äntligen bestämt mig för motiv och text. Funderingar har pågått över en rätt lång tid och nu känns det som om det börjar mogna. Det är dags att gå från snack till handling!

Det känns kul och motiverande att ha detta att se fram emot! :) Det är verkligen bara för min skull, och ingen annan. Det känns härligt.

Har till och med varit så patetisk/rolig/banal/ knäpp att jag halvt och halvt redan slagit slag i saken.. och det jag kan säga är att det kommer att bli kalas!

Så nu står jag så där löjligt och känner mer mig än nöjd över det! Ytterligare en känsloövergång.. haha.

Hur ska detta sluta?

Nu är den här igen. Den kommer krypande, som små små slag kommer den i omgångar. Hugger till. Tycker sig på. 

Jag är chanslös. Det är bara att vika sig och hoppas på att den hjärtskärnade känslan snart ska gå iväg och ersättas med någon mer tillfredssätllande sådan. En känsla av att jag den här gången lyckades mot in den i ett hörn. Få bort den ur kroppen. 

Ett hejdlöst gråtande, i kombination med en tre-fyra svarta små piller ger den effekt som jag söker. Allt som oftast i alla fall. Jag är rädd för den dagen när  det inte längre hjälper. 

Jag försöker dela in mig själv i två. Eller tre kanske är rättare sagt. Allt för att få kontroll på situationen.

Den första jag intar rollen som psykolog, ställer frågor och försöker se tendenser, samband. Något att bygga vidare på och ta stöd av vid försöken att vara en hjälpande hand. 

Den andra jag, är en krossad person. Utbränd och med överskottsenergi på samma gång. Med maskara rinnande längst kinderna, periodiserad känslor, som valt just denna dag som straff för att blivit bortknuffad och bortträngd förlänge.  För så blir det när man går in hårt för att trycka bort någonting. Förr eller senare finner de en alltid. Hur väl man än försökt gömma sig. Det kommer alltid tillbaka till en. 

Någonstans i detta återfinns den tredje jag. Personen var liv fortfarande fortskrider, där allt är som vanligt men ingenting är som förut. Där alla spelar efter livets regler på ett helt politiskt korrekt sätt. 

Vem skulle jag ringa? Vem skulle jag öppna mig för när det hela skulle komma fram på ett så banalt sätt?

"Hej, jag pratar om mig själv i tre personer. Jag gråter friskt, tjuter, låter nästan som om jag småskrattar. (Kanske gör jag det. Skrattar åt min egen patetiska framtoning). Detta grundar sig på 10år av känslomässig berg- och dalbana, vill du höra?". 

Nää skulle inte tro det. 

Nu går jag återigen från friskt bölande till irriterad, från det till frustrerad för att slutligen hamna i något sorts känslovakuum. Nu är jag ingenting. 

Liksom alltid. Precis som jag alltid är. Som jag aldrig är. 

Jag hoppas att du är värt det. 

Just nu är jag bara allmänt tillfreds. Ridningen går åt rätt håll, det finns mängder av energi att plocka av, FA-kursen och EKSYS är avklarade. Imorgon går starten för slutspörten. T var hos veterinären idag och det gick bra. Skönt. Var lite lätt orolig att det skulle krävas större insatser.

Sen har vi J. Den där J. Vet inte hur detta ska te sig, men för tillfället känner jag mig rätt harmonisk ändå. Det går som det går. Blir det pannkakstårta av det hela så var det väl meningen. Om inte annat kan D få lite mer utrymme för eftertanke. (Bara för att det är fel så kan det bli rätt, i alla fall för en stund?).

När det gäller P tror jag att det lättast sammanfattas med: sometimes good bye is a second chans..

Dock märker jag verkligen av att turbulensen kring det avtagit, att avskärma sig verkar för tillfället vara en rätt bra lösning. Det kanske visar sig i efterhand, att det var felaktigt. Men det är alltid lätt att vara efterklok och om man kunde se in i framtiden och få vetskap om hur livet skulle te sig vore det ingen större match att ens försöka spela, eller hur?

Fokusering på mälsättning och uppfyllande av drömar och efterlängtade händelser och äventyr är det som gäller nu!

Vad jag håller på med nu är rätt knäppt. Men samtidigt rätt kul. Jag kan inte hjälpa att jag njuter av det. Risken finns väl dock att jag kommer få äta upp det här..

Men man ska inte bränna några broar och jag har faktiskt inte gått så långt med allt. Det hela är rätt oskyldigt måste jag medge. Om än lite knasigt.

Man ska känna att man lever och det är precis vad jag gör nu!

(Nån där uppe får gärna hålla en tumme för mig i vilket fall).