Det var precis vad jag fick höra idag när jag var hemma för en kortare visit hos mina föräldrar. För att ta det hela från början så var det så att jag i princip endast skulle in och vända i huset för att låna deras tvättmaskin samt skriva ut ett födelsedagskort till en vännina. Egentligen hade jag ingen som helst lust att sätta min fot innanför tröskeln på ickenämnbar adress men det fanns inte så mycket att välja på.. Så vida jag inte vill ha på mig smutsiga tävlingskläder på morgondagens tävling eller ge bort det så fina födelsedagskortet som jag knåpat ihop med rim och allt på datan tidigare på dagen i svartvitt. (Tvättstugan hemma var med andra ord upptagen och jag har ingen färgskrivare hemma hos mig ännu.)

Jag var alltså tvungen att ta tjuren i hornen och besöka vederbörande och som en konsekvens av tidigare beslut och erfarenheter blev det till att fortsätta ignoreringen av den (i sinnet) frånvarande fadersgestalten. Läggas till bör att en förändring dock skett. Det är nämligen så att jag förut alltid fick en känsla innan jag klev in i huset, jag kunde på förhand utan att ens öppna dörren veta och känna på mig hur läget var där inne. Troligen är det magkänslan som har utvecklats och stärkts upp genom åren. Hur som helst för att komma till saken kände jag ingenting den här gången. Varken svart eller vitt. Bara ingenting. Ingenting.

Märkligt. (Detta gör mig fundersam).

För att fortsätta på händelseförloppet så klev jag rakt in genom dörren och in köket och ner för trappan till tvättstugan där jag stoppade in min tvätt i tvättmaskinen. Nere i tvättstugan kom jag på mig själv och insåg med ens hur dålig jag faktiskt är på att tvätta! I ärlighetens namn funderarde jag en rätt bra stund på vilken temperatur jag skulle välja;

"Ska jag ta 30 grader som det står i anvisningen i plagget eller ska jag ta 50? Det kanske krymper då, men om jag tar lägre kanske det inte blir helt rent och alla fläckar kanske inte försvinner..Hmm... hmm.. ehh.. jaja det blir 40.."

..och när jag väl kommit fram till gradantalet fanns det även en sjuhundrans massa olika program att välja på.. strykfri, vittvätt, fintvätt....you name it!

Vet inte om det är fler än jag där ute som lider av detta I-landsproblem...

Efter det krävande temperaturbeslutet stövlande jag upp för trappan igen, och fick tag på tjockiskatten som jag bar med mig in till datan. Hon tyckte nog om uppmärksamheten men har ändå ett konstant behov av att gnöta. Mjau. Mjau. Buff. Mjauuu. etc. Ja, jag saknar henne också!

När jag nästintill var klar med utskriften kommer ord-dänga nummer ett.

(Läses med fördel med en sarkastisk något överlägsen besserwiesser-ton)

"Jaha, så du tycker dig ha rätt att nyttja min saker fastän du inte pratar med mig. Det är ju ett jävla sätt. Dubbelmoral det är vad det är det".

Det enda som for i mitt huvud efter det var orden: Ignorera, bry dig inte, ta inte åt dig, han är bara olycklig och vet inte hur han ska hantera situationen längre. Och det om och om igen.

Jag svarar ingenting.

Men det skulle inte dröja länge innan ord-dänga nummer två infann sig:

"Ja, men du hatar ju mig så."

Den enda person jag kan komma på som skulle kunna hata honom är han själv. Förhoppningsvis börjar det klarna i hans hittills så tilltäppta hjärna och det är väl svårt för honom att behöva inse och ta i tu med hur han behandlat oss under alla dessa år. Jag kan på sätt och vis förstå att det är jobbigt, svårt, smärtsamt.. att det gör honom svag att behöva erkänna för sig själv att verkligenheten inte riktigt drar jämt med hur han tills nu uppfattat den men jag hatar inte honom. Snarare tvärt om. Men han ser det inte längre. Ser inte mig. Om jag hade hatat honom skulle jag vänt ryggen till och gått för länge sen. Han förstår inte att anledningen till att jag fortsatt med utskällningarna, utbrotten, skriken, de stora niagarafallen med tårar endast är ett bevis på att jag älskar honom. Att jag gjort det hela tiden.  

Däremot måste jag i ärlighetens namn erkänna att jag inte orkar längre. Jag måste försöka intala mig själv att jag inte har med det här att göra, att det inte är mitt fel.

Jag måste helt enkelt börja inse att det inte är min fight. Att jag inte ska behöva dra det tunga lasset. Det enda jag kan göra är att försöka fortsätta leva mitt liv och försöka finna lycka i de saker jag företar mig och sluta upp med att klandra mig själv för saker jag aldrig någonsin har kunnat eller kommer kunna rå på.

Vet inte vilken banal världsbild jag har försökt målat upp genom åren men jag kan ialla fall i dagens läge konstatera att jag inte är superkvinnan i någon fantasibok med lyckligt slut där vi allihopa kommer leva lyckliga i alla våra dagar.

Jag önskar bara att det kunde få ett slut. På något vis.