Jag är trött på att du aldrig kan ha fel. Att det alltid är mitt fel, att jag hela tiden är boven i dramat. Visst, jag gör fel, jag beter mig dåligt ibland.  Men det gör även du. Kanske att du inser det, men vägrar erkänna det för dig själv. Det kan ju vara jobbigt och risken för att faktiskt KÄNNA någonting blir väldigt stor.  

Det går inte att bråka med en sådan som du. Jag gråter och vill bli sams. Du är kall och stänger in dig. Vill inte prata och det känns rent ut sagt som att du struntar helt i hur jag känner. En gitarr är viktigare än en glad flickvän. Tack för den. Kände hur hela mitt hjärta blev alldeles varmt...

Jag når inte fram och jag känner paniken ta över. Funderar på hur framtiden ska bli. Det blir inte bättre av att din telefon ringer sent på kvällen och du inte "vet vem det är". Ska vi leva så här?

Känslan av att en stock gått rakt igenom min mage och lämnat ett stort hål försvinner inte. Det gör sig ständigt påmind. En molande, grym känsla. Jag dras 2 år tillbaka i tiden, och min mentala status blir lika med minus två. Jag spyr mentalt och önskar, önskar, önskar att jag kunde få förmågan att knäppa med fingrarna och göra allting bra igen. 

Men egenltigen vill jag bara skrika rakt ut: MEN SÄG VAD FAN DU VILL! KLÄM FRAM VAD FAN DU KÄNNER OCH MÖT MIG HALVVÄGS HÄR! 

Tycker inte det är min uppgift att ställa saker till rätta nu. Jag försökte, tre gånger igår. Och du sket i det. Tack. 

Du vill inte prata med mig, du skiter totalt i hur jag känner så länge du kan tycka synd om dig själv och sitta med din egen sjävömkan. Det är ju också ett förhållningssätt, om än inte speciellt vinnande koncept i långa loppet. Kanske att din gitarr inte kallar dig för dum i huvudet, men den är inget annat än ett spel heller.