Sista helgen i sverige blev så bra den kunde bli. Har i princip hunnit träffa alla jag vill träffa innan jag åker. Jag fick även ett kärt återbesök av en man från en fluten tid, vilket dock inte bidrog till någon vidare studieeffektivitet när veckan väl infann sig. Denna man har den fina tendensen att sätta min hjärna i gungning. Ingenting blir sig liksom likt, jag tappar koncentrationen och mitt fokus är miltals iväg. Det är som gjort för att kugga tentor i hans närvaro. 

Detta bidrar även till att jag bli irriterad och frusterad på mig själv. Det är så typiskt mig att dra förhastade slutsatser och sen sitta där med skägget i brevlådan. Varför gör jag såhär? Det är ju inte första gången, varför lär jag mig aldrig? 

Det råder för tillfället inre kaos i mig, jag analyserar, funderar, spelar upp framtida scenarion i huvudet - både positiva och negativa-. Dock tenderar det positiva att väga över. Tur att man är optimist i alla fall? 

Jag kanske ska försöka inbilla mig att du inte är riktig, att du bara en illusion av någonting som jag vill ha. Att det du egentligen är, inte är det jag ser när jag tittar på dig. Annars kan jag alltid låta tiden ha sin gång, men det är så himla mycket mer långdraget och jag har fortfarande inget tålamod. 

Jag är rädd för att öppna mig för att sedan bli kliven på. Jag har haft funktionen som dörrmatta förr, och det är en erfarenhet jag helst inte återupplever. Fan, det jobbiga är min jädra optimism. Kan jag inte få bli lite mer cynisk och kritisk till folk och fä? Jag tror alltid så gott om andra, och är livrädd för att andra inte ska göra detsamma när det gäller mig. Jag vill inte kasta mig ut, huvudet först och riskera att misslyckas med landningen. Om min magkänsla kunde ge mig ett vettigt svar. Jag tycker inte om det dubbla intrycket som den ger. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Utan den måste jag tänka sig, försöka fatta ett beslut på andra grunder.. är det det som kallas att vara rationell? Eller logisk? Jag vet inte, jag är tappad bakom en vagn i dessa sammanhang. 

Det är bara att återigen konstatera att det aldrig blir som man tänkt sig, och att det nästan alltid blir precis motsatsen till vad man tänkt. Så därför ska jag nu inte säga att jag inte ska göra det. Under helgens bravader till V och därmed såklart P, så lovade jag lite fint att inte blir någonting. Eller vad fa, klarspråk nu, jag lovade att jag inte skulle bli kär. Men som sagt, jag ska nog tänka om där och lova om mig själv att jag ska bli det. För då lär det inte bli så..Eller?   Jaja, i vilket fall, helgen bjöd på en sjudundrans ledighet, kunde inte önskat mig en bättre helg. Och som grädde på moset så blev det en bortamatch. haha...

Men det ska inte resultera i något invecklat känslomässigt trubbel. Där får gränsen gå. Nöje och allvar, helt olika saker. Detta är rent nöje, från bådas sida. Sådär lagom avancerat, okomplicerat och lagom krävande. Friend with benefit. Kanske inte så fel när allt kommer omkring..

Dock slog det mig när jag var där på besök i staden, att jag håller på med någonting som jag själv så länge tala emot. Men på något vis känns det här som att det inte är samma sak. Eller det är väl precis vad det är, men när man själv gör någonting, eller när jag för all del, gör någonting har jag en förmåga att lättare se genom fingrarna.. Hur kan det komma sig att det är så? 

Som slutsats tror jag  mig vilja dra följande: 

Det är bra för mig att inte vara så seriös hela tiden. Jag menar, det är ju inte så att jag inte får ut någonting av det...

Slutmanus inlämnat.

D hämtar hylla. 
Det har slutat regna.

Musik gör mig melankolisk.
Mindre än en månad kvar till flytten. 

Utan känsla för mening eller utlägg av större karaktär.