Jag känner inte igen honom ibland. Det är som att han är förbytt. Min fina kärleksfulla prins är borta på nåt sätt. Vet inte varför eller hur det kommer sig. Jag når inte fram och jag vet inte hur länge jag orkar försöka. Jag känner mig trött, matt och ledsen. Nedstämd och avslagen. Fylld av tvivel och frågetecken. Tydligen är det bara mig det är fel på. Jag har alltid fel, förvränger saker och överreagerar. Nåde den som ens fnyser något i stil med att han är precis likadan. 

Det händer att jag funderar på om jag vill det här. Just i sådana här stunder känns allt fint så avlägset. Som om jag knappt kunde minnas varför vi är tillsammans. 

Jag behöver kärlek och någon som förstår mig. En person som.. jag vet inte. Är rätt. Framför allt just nu. Det krävs så lite när man balanserar på en skör tråd. Ska jag då orka för två? Kanske att saker och ting just nu väcker upp gamla minnen men jag vet inte om jag både kan hålla fienden på flykt samtidigt som jag ska hjälpa de krigsskadade. 

Allt jag kan tänka på nu är varför jag gör detta. Vart tog den vackra melodin vägen? Lika snabbt som jag ka höra den igen, lika fort försvinner den känns det som. En dag upp, en dag ner. Vad är det egentligen mest av? 

Känner igen känslan för väl. Den får alla mina tentackler att stå rakt ut. Är jag för skadad av det förflutna? 

Är det bara en dal vi måste ta oss igenom? 

Jag pallar inte mer just nu. Har ingenting för att tiga ihjäl saker. Jag skiter snart i det här. Vill bry mig om mig själv, ifall nu ingen annan gör det. För det är precis så det känns just nu. 

Jag är ingen jävla knähund som gör det en blir tillsagd. 

Önskar att jag kunde få krypa upp i den där soffan. Den som inte finns längre. Den som gav så mycket tröst. Den som var min. Min egen. Hemma. 

Jag har en tendens att alltid falla tillbaka hit när livet börjar kännas svårt och jobbigt. Antar att det alltid varit min flyktväg, ett enkelt sätt att få ur mig allt jag funderar på så jag slipper gå runt i ständig analys och bara bli ännu mer konfunderad.

Just nu är det E.

Efter hela resan som varit med alla besök på klinkiker, ET, KS-terapeuter and so on, känns det ändå som att alla bitar inte fallit på plats. Jag har verkligen försökt allt vad jag kan, funderat, analyserat, diskuterat, läst på om diagnoser, läst på olika forum... Men vissa stunder känns det som att jag tar ett kliv fram, för att i nästa stund kliva två bakåt. Jag orkar inte just nu. Faller ihop, bryter ihop. Kastar in handduken och säger hejdå. Om än för en liten stund.

Det tär på krafterna. Det tär på mitt självförtroende. Jag vill så gärna, men just nu känns det som att jag kan försöka hur mycket som helst men att det ändå inte spelar någon roll.

Känner mig helt enkelt uppgiven. Fallen. Och när det blir så här, då ifrågasätter jag allt. Känner igen mönstret. Allt för väl. Tyvärr.

Alla blir en fiende, mat blir om möjligt en ännu större fiende. Den enda jag även kan rå på. Inbillar jag mig.

Jag är trött på mig själv. Att jag ska måla fan på väggen innan det ens är säkert att han är här. Varför gör jag så? Varför blir jag så destruktiv när någonting går emot mig?

Jag ifrågasätter mitt jobb, vad jag gör om dagarna. Jag funderar över om jag lever det liv jag vill. Skulle jag vilja ha det annorlunda? Konspirerar kring R och inbillar mig saker. Spinner igång på alla kanaler och kan inte stoppa det. Jag ska stoppa det. Jag vet om det här. Har varit med förut.

Det är en sådan dragkamp. Ett mentalt slagsmål, och det gör mig rastlös. Vill inte sitta stilla. Orkar inte ta mig ut och springa. Blir låst i mig själv och kommer ingenstans.

Hjälp.

Jag vill bara vara lycklig.