Jag känner inte igen honom ibland. Det är som att han är förbytt. Min fina kärleksfulla prins är borta på nåt sätt. Vet inte varför eller hur det kommer sig. Jag når inte fram och jag vet inte hur länge jag orkar försöka. Jag känner mig trött, matt och ledsen. Nedstämd och avslagen. Fylld av tvivel och frågetecken. Tydligen är det bara mig det är fel på. Jag har alltid fel, förvränger saker och överreagerar. Nåde den som ens fnyser något i stil med att han är precis likadan. 

Det händer att jag funderar på om jag vill det här. Just i sådana här stunder känns allt fint så avlägset. Som om jag knappt kunde minnas varför vi är tillsammans. 

Jag behöver kärlek och någon som förstår mig. En person som.. jag vet inte. Är rätt. Framför allt just nu. Det krävs så lite när man balanserar på en skör tråd. Ska jag då orka för två? Kanske att saker och ting just nu väcker upp gamla minnen men jag vet inte om jag både kan hålla fienden på flykt samtidigt som jag ska hjälpa de krigsskadade. 

Allt jag kan tänka på nu är varför jag gör detta. Vart tog den vackra melodin vägen? Lika snabbt som jag ka höra den igen, lika fort försvinner den känns det som. En dag upp, en dag ner. Vad är det egentligen mest av? 

Känner igen känslan för väl. Den får alla mina tentackler att stå rakt ut. Är jag för skadad av det förflutna? 

Är det bara en dal vi måste ta oss igenom? 

Jag pallar inte mer just nu. Har ingenting för att tiga ihjäl saker. Jag skiter snart i det här. Vill bry mig om mig själv, ifall nu ingen annan gör det. För det är precis så det känns just nu. 

Jag är ingen jävla knähund som gör det en blir tillsagd. 

Önskar att jag kunde få krypa upp i den där soffan. Den som inte finns längre. Den som gav så mycket tröst. Den som var min. Min egen. Hemma.