Kände att jag slets mellan att bara vilja krypa upp i hans famn och kramas, samtidigt som jag kände en jävla frustration. Ville kasta saker i väggen, skrika, slå. Ja, ha sönder saker, typ hämta allt porslin och bara sula rakt in i väggen. Det kändes jävligt fint i tanken. Försökte att jobba bort de tankarna dock. Kanske berodde frustrationen på att vissa av mina behov inte tillfredsställt. Jag hade varit intställd på att få hett jäkla sex hela dagen, och sen somnar mannen i soffan. Med fet huvudvärk. Grattis. Började på morgonen med en mindre diss, "borsta tänderna" känns som en värdelös ursäkt. Det var väl bara för honom att paddla iväg till badrummet, go nuts med borsten och komma tillbaka tre minuter senare? 

Jag är verkligen inte bra på att hantera känslor när det blir något helt annat än jag från början ställt in mig på. Eller väntat mig. När jag trånat efter något en hel dag, och mannen ifråga gett gensvar, så finns det inte i min värld att ett annat slut skulle komma på tal. Men jag kan tydligen ha fel. Liksom tidigare fall. Frågan är; är det verkligen att jag inte fått komma till som format hela denna sjukliga tillställning i mitt huvud? Ett litet ynka problem kan tyckas. Men..

Problemet är att det spårar ur. Totalt. Allt bara låser sig och en fet jävla rastlöshet anfaller alla mina celler. Tar över hela hjärnkontoret och slår knut på tankegångarna. Kan inte koppla av, kan inte sitta still. Kan absolut inte somna. Jag blir ledsen. Frustrerad. Arg. Sur. Tar ut det på R. Tänker fula saker om honom och räknar upp alla dåliga sidor jag kan komma på att han besitter. Fan vad underbar jag är.. (Låt ironin flöda)

Ser ingen annan utväg än att gå. Bara lämna lägenheten och försöka reda ut trasslet som bara blir värre och värre ju mer tid som går. 

Försöker dock med att borsta tänderna, samt gå lite i lägenheten. Spänna hela kroppen och bara skrika (tyst inombords så jag inte väcker mannen med katastrofal huvudvärk). Hjälper föga. Nästan så det bara triggar ännu mer. 

Sätter mig i soffan och hoppas på att jag kanske kan lugna ner mig själv. Kolla lite på en serie jag tycker om. Det borde väl hjälpa, vafan? 

Icke sa nicke. 

Skorna åker på. Stänger väskan, men behåller mobilen i handen. Tänk om han vaknar. Vill att han vaknar..

Öppnar dörren, kliver ut, och tre trappor senare är jag ute i den halvljumma sensommaren. 

Jag har nog inte ens hunnit gå femhundra meter innan jag hör den välbekanta ringsignalen.

OM jag bara kunde vara trevlig, resonelig. Försöker förklara att jag inte var trött, och att jag tänkte gå hem och hämta nån typ av huvudvärkstablett. Vet inte om budskapet gick fram eller ej. Att jag bara gick, det har vi båda två konstaterat i alla fall.. Men tillbaka kunde jag inte gå, och det gjorde jag inte heller. Porten skulle ju vara låst. - Är det svårt att gå ner och öppna? Kändes inte i detta fallet som att det var ett alternativ. Av alla dessa dagars SMSande med att vara så jävla sugen och sakna en, det kan ta och slänga sig i väggen. Precis så kändes det i alla fall. 

Gick hem med en konstig blandning av känslor,- arg som fan, sur, frustration som inte går att ta på, ledsen, saknad.. Tänkte att om jag möter på nån så var så god att försöka er på vad ni vill, våldtäkt, slagsmål. I don't give a crap. 

Kom hem tryggt och säkert. 

Smällde igen dörren, kände att det nästan vore skönt om jag väckte någon granne. Satte mig i soffan och passade på att sulade skorna i väggen, det kändes skönt. Framför allt billigare än att hämta alla tallrikar och glas. Har varken råd eller lust att betala nytt porslin eller städa upp keramikspillror/glas imorgon. 

Vill inte ha några bevis för vilken jävla mess jag är just nu. 

Känns att sommaren är här nu. Går hemma i shorts och bara njuter av tillvaron. Kan koppla av nu och det är underbart. I helgen blir det linkan för hela slanten, se framemot det något enormt! Hur det än blir med M så ska jag se till att det blir en kanonhelg med K. 

Jag har min häst, mina vänner och en dag kvar till semester.. :)

Ena stunden känns allt svart. Sen ringer man en god vän, åker på en liten grusväg, sätter sig på en ljugarbänk tillsammans, pratar och saker (som innan verkade så komplicerade) och helt plötsligt kan man se allt i en helt ny dager.  Märkligt. Men jag antar att det är så livet är. Ofta.

Jag älskar denna tjej, och genom ärlighet och raka kort kan jag få ut så mycket. Och även ge tillbaka. 

Har fått en inbjudan ikväll också. Nog för att jag fortfarande funderar lite väl mycket ibland, men det verkar ju verkligen vara ett gott tecken!? 

Kommer somna med ett leende på läpparna..