Jag minns hur sådana här genomgångar brukade ge mig motivation, hur jag kände att jag blev ännu mer sugen på att jobba hårt och prestera bra. Nu känner jag mig bara avtrubbad. Det stör mig att han säger att han inte tror att jag har koll, nä men tro på fan det när jag knappt blir upplärd innan jag ska dra stora poster själv. Inte så himla lätt alla gånger då att prestera prickfritt. Jag försöker och gör så gott jag kan, ibland känns det som att det inte räcker till. Min intellegens är det inget fel på, men man verkar behöva vara något av ett geni för att få en stjärna i protokollet. 

Det som stör mig nästan ännu mer är att jag har bättre koll än vad jag tror, men vågar inte alltid stå på mig - får bakläxa och kommer tillbaka med det svar jag tänkte på från början. Även det faktum att jag talar ett språk och han verkar leva i en annan världsdel hjälper inte precis till. När han inte förstår så funkar ingenting, och jag framstår som hyfsat korkad de få gågner jag inte råkar förstå. Men saken är den, att just nu tror jag att det är han som inte förstår. Att jag har rätt men hur jag än försöker förklara så når det inte fram. Sjukt frustrerande. 

När jag inte är helt logiskt överrens med mig själv, utan mer fattar via en känsla (vet inte hur jag ska förklara) så funkar inte kommunikationen alls. Jag blir bara frustrerad, ledsen och vill åka hem och dra täcket över huvudet. Alternativt åka till F och tillsammans bege oss ut över ängarna och förtränga det som varit. Jag är less. Vill inte. Har ingen som helst lust att prestera just nu. Jag vet att jag kan, men det finns ingen glöd. 

Vet inte om jag kan skylla på att jag är relativt ny, men det känns som att folk förväntar sig att jag kan allting som ett flytande vatten, är en erfaren kalkylator och har svaren på allt. Jämt. Kanske är det jag själv som sätter upp dessa höga krav, men känslan säger mig att folk förväntar sig mycket av mig. Är det för att jag ger sken av att vara kunnig, kompetent och kvick i allmänhet? Jag behöver också få tid att lära mig, göra fel och sen göra om och rätt. Är jag för hård mot mig själv? Eller lever jag inte upp till kraven? 

Jag har världens bästa pojkvän. Världens bästa vänner. Ett väldigt trevlig jobb, trevliga arbetskollegor och uppgifter. En fin familj och världens bästa medlemmar i den!

SÅ, nu när jag konstaterat det, men tankarna har slagit till hela helgen. Jag är så lyckligt lottad. Sjukt priviligerad.  Bortskämd och ibland rätt otacksam. Tror jag. Eller så sätt jag bara den stämpeln på mig själv eftersom jag tycker om att trycka ner mig själv i skorna. 

Jag försöker uppskatta allt jag har, varenda liten del av allt och varenda sekund av min tillvaro. Men det är svårt, först och främst för att jag blir rädd när jag känner att allt flyter på så bra. Snart måste någonting gå snett, eller något hemskt kommer hända. Varför tänker jag så? Jag är väldigt bra på att inte tillåta mig själv att njuta till hundra procent. Rädd för att om jag gör det, släpper helt på kontrollen, kommer någon eller något när jag minst anar det dra undan mattan jag står på och få allt att falla. För förr eller senare faller allt. Eller? 

För det andra så finns alltid den där lilla fundersamma rösten inom mig; Är det här allt? Är jag verkligen lycklig nu? Vill jag någonting annat? 

Den är frågvis och jävlig. Kommer och går som en inneboende utan att betala det minsta i hyra. 

Eller jo, någon betalar ju. Och det är jag. Min egen hjärnas energi är vad jag får hosta upp. 

Så rädd att välja fel. SÅ svårt att tro på att det är jag som valt det jag själv velat. Inte utifrån någon annans tyckande eller vad jag tror att andra förväntar sig av mig. Jag går på känsla, har ingen nedskriven plan för alla mina val. Inte ett endast ord om hur jag tänkte eller kände kring allt jag valt. Då finns ju fortfarande risken- tänk om det jag kände inte var den innersta vilja som genomsyrade mitt val, utan en konstruerad känsla som lett till att jag valt som jag gjort? För att det passade sig bra, och det är de milstolparna en ska uppnå i livet. 

Jag vill inte sitta om femton år och tänka att jag egentligen inte ville det som blivit. Att jag bara flytit med i livet, påverkat genom halvdana beslut tagna av den rationella hjärnan och inte av mitt drömmande hjärta. 

Har folk överlag en plan för livet, vad de bill uppnå och upptäcka under sina levnadsår? Jag tvivlar starkt på det. Ska kanske skaffa mig en sån. Bara för att pränta ner på papper och tänka igenom nu vad jag vill, innan de där femton åren har gått och jag är bitter, grinig och otrevlig för att livet blev någonting annat än vad jag egentligen ville. Jag ska kalla den livsplan, med utrymme för revidering.