Jag har världens bästa pojkvän. Världens bästa vänner. Ett väldigt trevlig jobb, trevliga arbetskollegor och uppgifter. En fin familj och världens bästa medlemmar i den!

SÅ, nu när jag konstaterat det, men tankarna har slagit till hela helgen. Jag är så lyckligt lottad. Sjukt priviligerad.  Bortskämd och ibland rätt otacksam. Tror jag. Eller så sätt jag bara den stämpeln på mig själv eftersom jag tycker om att trycka ner mig själv i skorna. 

Jag försöker uppskatta allt jag har, varenda liten del av allt och varenda sekund av min tillvaro. Men det är svårt, först och främst för att jag blir rädd när jag känner att allt flyter på så bra. Snart måste någonting gå snett, eller något hemskt kommer hända. Varför tänker jag så? Jag är väldigt bra på att inte tillåta mig själv att njuta till hundra procent. Rädd för att om jag gör det, släpper helt på kontrollen, kommer någon eller något när jag minst anar det dra undan mattan jag står på och få allt att falla. För förr eller senare faller allt. Eller? 

För det andra så finns alltid den där lilla fundersamma rösten inom mig; Är det här allt? Är jag verkligen lycklig nu? Vill jag någonting annat? 

Den är frågvis och jävlig. Kommer och går som en inneboende utan att betala det minsta i hyra. 

Eller jo, någon betalar ju. Och det är jag. Min egen hjärnas energi är vad jag får hosta upp. 

Så rädd att välja fel. SÅ svårt att tro på att det är jag som valt det jag själv velat. Inte utifrån någon annans tyckande eller vad jag tror att andra förväntar sig av mig. Jag går på känsla, har ingen nedskriven plan för alla mina val. Inte ett endast ord om hur jag tänkte eller kände kring allt jag valt. Då finns ju fortfarande risken- tänk om det jag kände inte var den innersta vilja som genomsyrade mitt val, utan en konstruerad känsla som lett till att jag valt som jag gjort? För att det passade sig bra, och det är de milstolparna en ska uppnå i livet. 

Jag vill inte sitta om femton år och tänka att jag egentligen inte ville det som blivit. Att jag bara flytit med i livet, påverkat genom halvdana beslut tagna av den rationella hjärnan och inte av mitt drömmande hjärta. 

Har folk överlag en plan för livet, vad de bill uppnå och upptäcka under sina levnadsår? Jag tvivlar starkt på det. Ska kanske skaffa mig en sån. Bara för att pränta ner på papper och tänka igenom nu vad jag vill, innan de där femton åren har gått och jag är bitter, grinig och otrevlig för att livet blev någonting annat än vad jag egentligen ville. Jag ska kalla den livsplan, med utrymme för revidering. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den jobbiga känslan av att vara fel, inte godkänd för de val man gör. Den ligger och skaver i mig, och gör att jag tvekar på mina egna beslut. Jag försöker stå upp för mig själv nu, betydligt mer än förut. Försöker vara stark, självständig och samtid...

Jag vet inte var jag ska börja, eller vad jag egentligen vill då fram. Det är ett enda virrvarv av en massa allt.   Sluta tänka! Kom igen, kör! Vad vill jag? Vad menar mina känslor? Vem var han egentligen? Kände jag honom alls? Varför är jag här?...

Dra åt helvete med dig ångest. Jag är trött på dig. Vi har spenderat så mycket tid ihop och det börjar bli så tröttsamt.   Idag följde du med mig innanför dörren, jag försökte mota ut dig men du var envis och hängde efter. Jag gav efter lite gran...

Tack för allt. Tack för tiden som var och det vi gjorde. Allt vi lärde oss och allt vi gick igenom. Det har format mig till den jag är idag och jag lovar att jag har blivit bättre på att både dammsuga och slänga smutstvätten i tvättkorgen. Vissa tar ...

Livet tar ibland tvära vändningar. Man ställs inför beslut man länge kanske vetat om eller som kom plötslig, men inte vågat ta. Och plötsligt då står man där, man tar klivet, rycker plåstret och bara gör det. Det är inte många personer som kan ta en ...