Det var ett tag sen jag var här sist och skrev av mig. Kanske för att jag mådde så pass bra ett tag att jag inte kände att jag behövde skriva ur mig allt. Kanske för att jag ett tag mådde så dåligt att jag inte pallade få ur mig en enda ynklig rad. Båda två får stå till svars. 

För tillfället känner jag mig rätt bra, eller jag vill känna mig så. Bra alltså. Men ändå är det några saker som ligger och gror under ytan. På sätt och vis vill jag bara komma vidare, avsluta det jag håller på med och ta nya tag. Men det kommer att dröja, lite grann i alla fall. Det vet jag. Ändå kan jag inte låta bli att vilja ha det så.

Livet har lärt mig att det i slutändan oftas blir som man vill. Så troligen kommer det här väl också att gå som jag vill.

Jag tror mig veta hur jag vill ha det. Mestadels av tiden i alla fall. Men det finns fortfarande stunder då jag tvekar lite. Eller fegar mig ur kanske är rättare sagt.

Om jag inte vore så impulsiv kanske det vore lättare, eller så vore det kanske ännu värre då jag skulle vilja analysera allt femton gånger om. Vad vet jag. Ingenting känns det som för tillfället.

Hästen är i alla fall på G igen, och jag har skaffat mig två nya bekantskaper. En av dem kanske är en genväg ut ur mitt grubblande.. Hrrmmm..

M och jag har hur som helst väldigt roligt åt det hela. Skratta nu R, när du läser det här! Bli på glatt humör och tänk dig tillbaka in i den tiden då vi satt i bilen och drog våra livs problem för varandra och lekte hjärnskrynklare åt varandra. 

När det känns som om det inte finns någonting kvar, allt är tomt och vägen vuxit igen, tänkt dig hur du skrattar i gott sällskap, ler efter en fin känsla i tävlingsprogrammet, hur mamma alltid finns där och bror försöker vara en hjälpande hand. Ge en tanke åt far som försöker. Hitta tillbaka till livsglädjen och våga se på framtiden, ovetande men med nyfikenhet.

Det kommer gå bra, det gör det alltid.