I rather hurt then feel nothing at all.

And that's for sure.

I ett antal dagar har en känslovåg titt som tätt sköljt över mig. Jag har saknat D, jag har saknat P, jag har saknat att ha någon som bryr sig. Framför allt har jag fått flashbacks till D-tiden. Kom på mig själv på tåget med att sitta och tänka på saker vi gjort tillsammans och hur känslan var när vi gjorde det. Till exempel när vi hälsade på hans föräldrar och gick på promenad med hunden. Kunde liksom återigen nänstintill känna kylan slita i kinderna och doften av höst. Kallt, friskt och lyckligt.

Det var länge sen nu.

För att grotta ner mig ännu mer i de förflutna har jag även vaknat på morgonen och den första känsla som infann sig var saknad. Ungefär som sorgen som infinner sig precis vid ett uppbrott. När det går upp för en att man från och med nu kommer bli tvungen att revidera hela sin framtida vision om hur livet skulle bli. Problemet är att jag inte tänkt ut hur jag vill att det ska vara istället. De planerade finns inte längre och jag vet inte vad jag ska ersätta det med.

Som grädde på moset har jag ännu inte ersatt min  fyrfotade vän med någon annan, min bästa vän är 60 mil ifrån mig och jag pratar fortfarande inte med P.

Som gjort för att gräva ner sig i lite mindre glada känslor.

Så, dessa lite lätt betungande känslor har förföljt mig nu under en viss tid.

Men så idag, mitt i tentaplugg(stressen), gick det upp för mig. Jag tittade ut genom fönstret och såg solen titta fram bland löven på träden och en bättre känsla infann sig. Något sorts hopp fyllde mig.

Och jag vet inte hur det kommer att gå, jag har ingen plan, känner innerst inne att jag inte har den blekaste anning om saker jag tror mig veta.

Jag hör mig själv säga att, det här har jag sagt förut, men ibland måste jag påminna mig själv för de glöms bort rätt lätt.

Det löser sig. Det gör det alltid.

Go with the flow.

Det är jag väldigt bra på. Gå saker i förväg alltså. Framför allt måla upp en bild av hur jag skulle vilja att det blev och sen blir väldigt besviken när de inte uppfylls. (Vilket i och för sig kanske inte är så konstigt).

Senaste idag fantiserade jag mig iväg i drömmarnas land och såg både det ena och det andra framför mig. Giftemål, husköp, till och med så att det nästan fanns barn med i bilden..

Shiet.

Tur att tankerummet är fritt.

Men på sätt och vis tycker jag om att få dömma mig bort. Lämna verkligheten lite för ett tag och låta hoppet lägga sitt varma täcke kring mig. För på någotvis känns det som att om jag inte tillåter mig själv att se mig i den bilden, hur ska det då någonsing kunna bli verklighet? Sen kan jag tycka att det ibland går lite väl över styr när jag blir stött eller nästintill frustrerad på en eller flera personer för att de inte spelar med i spelet den väg jag vill.

Nu gäller det att hålla rak kurs, hoppas på de bästa men vara beredd på det värsta. Hålla huvudet kallt men hjärtat varmt.

Det ordnar sig tillslut. Det gör det ju alltid.