Samlar mod och styrka för att kunna ta mig själv i kragen och åka och ta farväl. De känns vemodigt och tungt, trots att jag vet att hon kommer att få det bra. Eller i alla fall verkar det så, men man kan aldrig riktigt veta fullt ut.

Så idag kommer det alltså vara den sista turen tillsammans. Jag åker bort imorgon och när jag återvänder hem kommer hon inte längre stå i sin box och gnägga när hon ser mig.

Det finns ett slut på allt och vår tid har runnit ut. Fastän vi upplevt både höga toppar och djupa dalar kommer jag alltid minnas de här åren med glädje. De har betytt så mycket för mig och jag är tacksam för att vi fick den tid vi fick tillsammans.

Jag vill inte känna mig bitter eller tjurskallig för att de blev som det blev, men de känns jobbigt. Riktigt jobbigt. Värre än vad jag trodde faktiskt.

Sorgens tid är här.

Det är mycket nu. Samtidigt som det inte är någonting.

Hästen ska säljas, så ridningen känns som om den går på ren rutin.

Det är såklart kul att träffa tjejen, men att ta sig dit är desto svårare. På sätt och vis finns det ingen motivation kvar. Skulle kunna lägga ner nu och inte rida någonting förutom på visningarna. Men det går ju inte. Och de vill jag inte egentligen heller.

Det är bara det att det är så svårt, så jobbigt att behöva stänga av sig själv varje dag när stallbesöket närmar sig. Som en mur som varje dag måste muras upp för att stänga in de eventuella känslor som kan tänkas tränga sig på.

För jag vill inte, vill inte minnas den sista tiden såhär. Som meningslös och ingenting. Men risken finns om jag släpper taget. Därför måste jag fortsätta hålla i, hålla igen. 

Dock är det lätt för mig att ställa in känslovågen på noll. Glömma bort att känna och sen i efterhand få trycka i mig hela den beska känslokakan. Trots att jag har gjort framsteg finns det fortfarande delar i mig som håller fast vid gamla mönster. Det är lättare sagt än gjort att förändra sig själv och nog för att jag inte hade så mycket val än att ändra på mig eller aldrig mer resa mig... Men att försvinna helt från sitt gamla jag är näst intill omöjligt. Man kan läka såren men ärren finns kvar.

Men bara för att det är lätt betyder det inte att det inte är svårt.

Som en cirkel där de är så nära varandra men ändå så långt ifrån de bara går.

Nu känner jag mig nollställd. Massvis och ingenting på samma gång. Vill skriva någonting, vill inte skriva ett endast ord.

Tror de är dags att låta det vara nu. Försöka få lite sömn och hitta motivationen. Jag har hört att drömmar är svaren på de frågor man ännu inte vågat ställa. Kanske att jag ska fråga mig nu vad jag vill veta imorgon..

Jag vill bara krama om dig, säga att allt blir bra igen. Men de är en lögn. Ingenting kan få honom tillbaka, han är borta och har vandrat vidare.

Jag skulle vilja säga att du ska vara stark nu. I stunder som dessa sätts man på prov, de gäller att klara sig genom testet. Men även det är en lögn.

Våga vara svag, be om hjälp. Gråt, skrik, ge oss alla känslor du kan tänkas bära på. Ge vika för paniken, attackerna, utbrotten. Låt dem komma.

Jag finns här. Alltid.

Jag vet inte hur jag ska göra eller vad, men någonting kan jag fungera som. Vad helst du vill.

Skulle du så be mig om att gå till månen skulle jag göra det. I alla fall göra ett försök. Ett kraftigt sådan, och när jag misslyckats skulle jag försöka igen. Och igen.

Bara för att de gör mig så jävla ont att bära på vetskapen om vad du genomlider. Eller i alla fall hur jag tror att det är. För jag vet ärligt talat inte hur du känner.

För det är jag tacksam.

Om de nu ska finnas någonting gott i detta, så har det ia alla fall fått mig att uppskatta mina nära och kära. Små saker i vardagen som man kan muttra och bråka över, de ter sig så banalt nu. Som om de verkligen var någonting att tjafsa över, ägna tid åt någonting så löjligt när vi har så lite tid tillsammans som det är.

Om det fanns någonting jag kunde göra skulle jag göra det nu.

Av hela mitt hjärta, jag älskar dig. Och jag önskar så att du slapp gå igenom detta.

För dig ska jag ta mig själv i kragen nu. Inse vad jag har och gå vidare, utan att älta de som varit.

För dig ska jag se framåt på möjligheterna, ta dagen som den kommer. Som om det vore den sista.

För man vet aldrig vad framtiden bär på.

Just nu känns de som om jag själv är bärare av problemskapandet. Jag förstår inte varför jag ska skapa en situation som denna där jag sätter mig själv ute på fisens mosse.

Jag är inte fulare, sämre eller mindre attraktiv än min kära vän. Trots de känns det som om jag förminskar mig själv när jag ska tala om eller överhuvudtaget nämna någonting rörande gårdagen och incidenterna men TO. Ungefär som om det vore konstigt att han skulle ha ett litet öga för mig. 

Dock måste jag erkänna att jag känner mig lätt förvirrad.

Magkänslan säger att TO vill ha någonting med vänninan samtidigt som jag tyckte att han vid vissa tillfällen igår stod och iaktog mig, vi kollade varandra i ögonen och det kändes som om det finns någonting mellan oss. Som om vi rör oss lite i symbios..

Hans beteende vid bankomaten var också lite.. konstigt. Samtidigt som det var underbart. Haha. Att en sån liten grej kan få en sån stor effekt på mig. Knäppt!?

JAG BLIR GALEN.

Jag vill inte riktigt erkänna det men jag tror att jag faktiskt kan ha en mindre crash på TO. Och då känns det jobbigt att ens nämna ämnet för vännina, ungefär som om jag skäms för att erkänna att jag kanske är lite intresserad. Som om det vore ett nederlag att erkänna att man får känslor för någon.

Jag kan däremot lätt erkänna att jag känner en stark attraktion till killen, det går så bra så. De är på någotvis simplare. Inga känslor inblandade, inget jobbigt huvudbry. Bara rent sex. Så.

Jag kan även tro att TO har någonting som jag har saknat. Spänning. Manlighet. Vältränad kropp. Är allt detta bara ett sätt för på något vis få lite berkäftelse? Och i så fall, är inte det då ett jävligt korkat sätt ?

Tror att detta kan ha att göra med den förra minan jag klev på. Nu är jag rädd för att bli sprängd igen. Med risk för att inte lyckas läka igen. Eller sprätta upp gamla sår som ännu inte är helt läkta.

På sätt och vis vill jag inte ha ett förhållande nu. Jag vill vara med mig själv, testa på massa saker och inte behöva tänka på en annan part. Partaja och leva livet. Komma hem sent, hångla runt om jag vill, köra en bortamatch om det skulle vara så..

Samtidigt vill jag ingenting hellre än att träffa någon, känna samhörighet. Veta att det finns någon där ute som bryr sig. Kravlöst och fulländat.

Ha någon som bekräftar en och som håller ens hjärta i sina händer, omsorgsfullt och underbart.

Mitt i allting så vet jag att de egentligen inte är någon idé att jag bryr min hjärna med detta. De har en tendens att lösa sig ändå, på ett eller annat sätt. Men jag känner mig så otålig. Rastlös. Som om jag är stressad. Om jag skyndar mig tillräckligt mycket så kommer det. Det? Vad det nu är. Det vet jag inte. Men om jag bara lägger upp tempot lite till kommer jag få veta.

Eller det kommer jag ju inte. Men det känns så och otåligheten stressar mig. Enormt. Måste koppla av. Försöka vara lugn mitt i rusningen. Men det är svårt, och för tillfället behöver jag den där berkäftelsen. 

Fuck.

Nu får alla banne mig sluta heta Daniel och Andreas. De här börjar ju bli.. rätt komiskt.

Några andra namn måste de ju ha funnits som man kunde döpa sin son till?

Jag menar, nog för att D och A är fint, men något annat kunde man väl knäckt ur sig. Fantasin borde inte sluta där.