Samlar mod och styrka för att kunna ta mig själv i kragen och åka och ta farväl. De känns vemodigt och tungt, trots att jag vet att hon kommer att få det bra. Eller i alla fall verkar det så, men man kan aldrig riktigt veta fullt ut.

Så idag kommer det alltså vara den sista turen tillsammans. Jag åker bort imorgon och när jag återvänder hem kommer hon inte längre stå i sin box och gnägga när hon ser mig.

Det finns ett slut på allt och vår tid har runnit ut. Fastän vi upplevt både höga toppar och djupa dalar kommer jag alltid minnas de här åren med glädje. De har betytt så mycket för mig och jag är tacksam för att vi fick den tid vi fick tillsammans.

Jag vill inte känna mig bitter eller tjurskallig för att de blev som det blev, men de känns jobbigt. Riktigt jobbigt. Värre än vad jag trodde faktiskt.

Sorgens tid är här.