Jag vill bara krama om dig, säga att allt blir bra igen. Men de är en lögn. Ingenting kan få honom tillbaka, han är borta och har vandrat vidare.

Jag skulle vilja säga att du ska vara stark nu. I stunder som dessa sätts man på prov, de gäller att klara sig genom testet. Men även det är en lögn.

Våga vara svag, be om hjälp. Gråt, skrik, ge oss alla känslor du kan tänkas bära på. Ge vika för paniken, attackerna, utbrotten. Låt dem komma.

Jag finns här. Alltid.

Jag vet inte hur jag ska göra eller vad, men någonting kan jag fungera som. Vad helst du vill.

Skulle du så be mig om att gå till månen skulle jag göra det. I alla fall göra ett försök. Ett kraftigt sådan, och när jag misslyckats skulle jag försöka igen. Och igen.

Bara för att de gör mig så jävla ont att bära på vetskapen om vad du genomlider. Eller i alla fall hur jag tror att det är. För jag vet ärligt talat inte hur du känner.

För det är jag tacksam.

Om de nu ska finnas någonting gott i detta, så har det ia alla fall fått mig att uppskatta mina nära och kära. Små saker i vardagen som man kan muttra och bråka över, de ter sig så banalt nu. Som om de verkligen var någonting att tjafsa över, ägna tid åt någonting så löjligt när vi har så lite tid tillsammans som det är.

Om det fanns någonting jag kunde göra skulle jag göra det nu.

Av hela mitt hjärta, jag älskar dig. Och jag önskar så att du slapp gå igenom detta.

För dig ska jag ta mig själv i kragen nu. Inse vad jag har och gå vidare, utan att älta de som varit.

För dig ska jag se framåt på möjligheterna, ta dagen som den kommer. Som om det vore den sista.

För man vet aldrig vad framtiden bär på.