Jag är trött på att du aldrig kan ha fel. Att det alltid är mitt fel, att jag hela tiden är boven i dramat. Visst, jag gör fel, jag beter mig dåligt ibland.  Men det gör även du. Kanske att du inser det, men vägrar erkänna det för dig själv. Det kan ju vara jobbigt och risken för att faktiskt KÄNNA någonting blir väldigt stor.  

Det går inte att bråka med en sådan som du. Jag gråter och vill bli sams. Du är kall och stänger in dig. Vill inte prata och det känns rent ut sagt som att du struntar helt i hur jag känner. En gitarr är viktigare än en glad flickvän. Tack för den. Kände hur hela mitt hjärta blev alldeles varmt...

Jag når inte fram och jag känner paniken ta över. Funderar på hur framtiden ska bli. Det blir inte bättre av att din telefon ringer sent på kvällen och du inte "vet vem det är". Ska vi leva så här?

Känslan av att en stock gått rakt igenom min mage och lämnat ett stort hål försvinner inte. Det gör sig ständigt påmind. En molande, grym känsla. Jag dras 2 år tillbaka i tiden, och min mentala status blir lika med minus två. Jag spyr mentalt och önskar, önskar, önskar att jag kunde få förmågan att knäppa med fingrarna och göra allting bra igen. 

Men egenltigen vill jag bara skrika rakt ut: MEN SÄG VAD FAN DU VILL! KLÄM FRAM VAD FAN DU KÄNNER OCH MÖT MIG HALVVÄGS HÄR! 

Tycker inte det är min uppgift att ställa saker till rätta nu. Jag försökte, tre gånger igår. Och du sket i det. Tack. 

Du vill inte prata med mig, du skiter totalt i hur jag känner så länge du kan tycka synd om dig själv och sitta med din egen sjävömkan. Det är ju också ett förhållningssätt, om än inte speciellt vinnande koncept i långa loppet. Kanske att din gitarr inte kallar dig för dum i huvudet, men den är inget annat än ett spel heller. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den jobbiga känslan av att vara fel, inte godkänd för de val man gör. Den ligger och skaver i mig, och gör att jag tvekar på mina egna beslut. Jag försöker stå upp för mig själv nu, betydligt mer än förut. Försöker vara stark, självständig och samtid...

Jag vet inte var jag ska börja, eller vad jag egentligen vill då fram. Det är ett enda virrvarv av en massa allt.   Sluta tänka! Kom igen, kör! Vad vill jag? Vad menar mina känslor? Vem var han egentligen? Kände jag honom alls? Varför är jag här?...

Dra åt helvete med dig ångest. Jag är trött på dig. Vi har spenderat så mycket tid ihop och det börjar bli så tröttsamt.   Idag följde du med mig innanför dörren, jag försökte mota ut dig men du var envis och hängde efter. Jag gav efter lite gran...

Tack för allt. Tack för tiden som var och det vi gjorde. Allt vi lärde oss och allt vi gick igenom. Det har format mig till den jag är idag och jag lovar att jag har blivit bättre på att både dammsuga och slänga smutstvätten i tvättkorgen. Vissa tar ...

Livet tar ibland tvära vändningar. Man ställs inför beslut man länge kanske vetat om eller som kom plötslig, men inte vågat ta. Och plötsligt då står man där, man tar klivet, rycker plåstret och bara gör det. Det är inte många personer som kan ta en ...