Tänker ut möjliga senarion och lösningar på boende. Slutkommentarer och argument. Försöker övertala mig själv att "nej, det är INTE mitt fel". 

Förstår verkligen inte hur man orkar vara så grinig. Och hur man orkar vara det så länge dessutom?

Obehagskänslan finns där. Gömmer sig, kommer fram, går undan, kommer tillbaka. Har intresset svalnat? Kanske är det så att han inte älskar mig längre.

Skulle både vara skönt och ledsamt. Jag är kär i en person som jag ser mer sällan. Och ska det fortsätta så här, ja då kanske det är lika bra att jag är med mig själv. Måste ta över ledarrollen i mitt eget liv. Det är inte okej att bli trampad på. Ta på mig skulden för nåt som INTE är mitt fel. Det händer mer ofta att jag önskar att jag inte var så känslig. Skulle hellre vilja vara en sten. 

Jag funderar på om jag tar mig framåt. Nu har jag svaret. Jag har tagit mig framåt. Paniken, visst den finns där, men jag försöker kontrollera den. Framsteg. Känns dock som om jag vill mer fram än han. Tänker framåt, förlovning, hus, barn.. Har vi vuxit isär eller bara inte vuxit tillsammans?

Blir less på mig själv att jag alltid försöker bli sams, tycker inte om att bråka. Vore ju kul om han NÅGON GÅNG kunde göra detsamma. Inte bara grina och sedan typ dagen efter säga att vi ska dra ett streck över allt. 

Han har verkligen problem. Problem han borde ta tag i. Orkar inte länge till. Tror dock inte han ser det. Eller om han ser mig för den delen.