Jag vet att han har läst det, och att han väljer att bortse från det. Den mesen. Jag var så nära att släppa på min guard, men tror jag håller den uppe.

Usch nu, slits jag i bitat.. För jag känner att jag dras åt två håll här. I samma stund som jag skrev att jag inte ska släppa in någon kände jag samtidigt att det var en halvsanning. Jag har hävdat att jag i alla fall ger saker och ting en chans, att jag vågar. Det är min styrka på något vis, kanske att jag kastar mig själv till lejonen ibland, men jag är i alla fall inte feg.

Problemet nu är att jag är livrädd. Jag har ingen som helst lust att få mer ont än vad det redan gör. Trodde eller tror till viss del fortfarande, att det kan finnas en chans. Och att lite av problemet ligger i mitt eget grubblande. Ungefär som att jag förstör för mig själv. Undermedvetet. För om man inte gör ett helhjärtat försök, kan någon heller inte ta hela hjärtat ifrån dig. Kanske att de kommer över en del som kan komma att saboteras, men totalt krossat och styckat kan det inte bli.

Hur tänker han, var ligger problemet? Finnes det något problem? Och kan han vara sur och så sjukt långsint för att jag var klumpig nog att använda mig av fel ord?

När han är bra, då är han väldigt fin. Men när han är såhär, ja då han kan gå och slänga sig i en vägg, dunsta och helst radera sig ur mitt minne.

Imorgon är det nyårsafton, och han verkade inte ens ha planerat in en minsta stund för mig. När jag tänker efter och adderar allting som han gör som får mig att bli galen (på det negativa sättet), inser jag ett och annat. Lika bra att ställa mig frågan rakt ut så att jag kan gå tillbaka och påminna mig själv vid svagare tillfällen:

Är jag verkligen värd det här?

Vill jag ha någon som är supergullig ena dagen, saknar mig och mer än gärna vill kramas, för att den andra vara helt upp och ner? [isitallinmyhead?]

Känns det bra mestadels eller tar alla bekymmer överhand?

Känner jag mig uppskattad i hans sällskap?

Står han för det jag vill att vi ska stå för, ett VI?

Vill jag överhuvud taget ha just honom, eller har jag fastnat i ett dåligt mönster där de små tillfällena av ljus på någotvis lyckas ge sken av att det är värt det?

Skulle han komma upp till mig om jag bad honom?

Funderar starkt på att lista upp allt, och se vad som tar överhand. Alla de gånger jag minns honom som bra, eller alla de gånger jag gråtit över situationen.

Undrar om han i dagsläget funderar över hur han verkligen vill ha det, om han är redo att ge sig in i något nytt. Tror att det står och faller på det just nu. Antingen så står vi. Eller så faller vi. Hårt.

Den som lever får se.  

I'm bullet proof, nothing to loose. 

Jag tyckte om min singelbubbla, du förstörde den. Insåg det verkligen idag. 

Ett par jeans, hur kan det göra skillnad?

Om jag lyckades falla ur kärleken en gång, kan jag göra det igen.

Livet var roligt med dig. Jag kan sakna den roligheten, ty ibland känns saker rätt ihåligt utan dig. Men det är inte värre än att jag kan försöka fylla det med någon annan. D till exempel. Han fyllde tydligen år igår också. Kompiskt sammanträffande. Eller kanske J. Mår bra när jag pratar med honom. Han kan få mig att känna att livet är fint. Men frågan är om det räcker. Det får kanske göra det för stunden om inte annat. 

Kan inte hjälpa mig själv, att jag tittar efter dig på stan, i matbutiken, på tåget, i bilen... Ja typ överallt så fort jag inte är hemma, då åker radarna på för att försöka hitta en signal till dig. Eller jo, till och med när jag är hemma kan jag spana genom fönstret och tänka att kanske, kanske går du förbi precis just nu. Inte för att sannolikheten är så stor men den finns i alla fall. Lever lite på hoppet, kanske springer vi in i varandra en tisdag eftermiddag på konsum. 

Om det är meningen kommer det att ske. Jag hoppas jag finner den meningen, eller att jag lär mig stava till den.