Jag ska inte tänka på det längre. Inte alls.Du ska inte få uppta plats i mitt tankerum. Jag ska inte förknippa alla andra roliga människor med dig så att umgänget med dem känns mer krävande än roligt.

Det går framåt, och jag försöker tänka att det bara är själva grejen.

Men det blir lite väl jobbigt när jag väl lyckas förtränga dig, så dyker du upp i mina drömmar och spökar. Inte okej. Inte okej. 

Jag kan inte släppa det helt, för någonstans hoppas jag fortfarande. Men jag blir mer och mer osäker på vad egentligen. För om vi skulle börja om, hur skulle det gå till? Hur skulle jag förhålla mig till allt. Alla känslor, alla minnen, alla gråtattacker du tillskaffat mig. Skulle jag klara av att slänga mig ut med huvudet först och riskera att kanske stupa rätt ner på det igen?

Jag vill tro att jag är inte är mesig. Att jag är en av dem som skulle våga testa igen. För jag är sån. Tuff på något sätt.

Men jag funderar ibland på om det verkligen är så. Om han kom tillbaka skulle jag troligen kasta mig i hans famn, strunta i det som varit och bara vara i nuet.

Ska jag vara helt ärlig, det jag skulle behöva just nu är nog bara någon som bryr sig om mig. Jag är så van vid att tänka för två. Leva för två. Nu känner jag mig ensam.

Kanske måste jag försöka leva mer med mig själv. Hitta min inre vän och klara av att ha mest fokus på mig själv. För tillfället i alla fall.

Är det konstigt om man inte känner sig hel om man inte är två? Är det någonting som är fel då om man känner sig beroende av att ha någon mer vid sin sida, känna tvåsamhet.

Det är inte det att jag inte mår bra, inte tycker om att vara med mig själv ensam. Det är bara det att den där fullständiga, ända ut i fingerspetsarna- känslan inte infinner sig så länge jag vandrar själv, utan någon vid min sida.

Idag har det varit en bra dag. Det har flytit på fint och som plus i kanten har det varit fint väder. Båda hästarna kändes bra och jobbet gick bra även det. 

Det är sådana här dagar jag måste minnas och tänka tillbaka på de tillfällen som livet känns tungt. När jag ser i svart och deppigheten tar över.

De är bara ett fåtal dagar som egentligen är så och de ska aldrig få ta överhand.

Man har val här i livet, och jag väljer att leva. Med en positiv syn på tillvaron och mig själv, kommer resan på jorden att bli ett sjudundrans åk. Det gäller bara att hänga med och kunna hålla huvudet över ytan när det svämmar över, vilket det gör ibland. Det har gjort det och det kommer troligen att göra det igen.

Jag börjar inse att det inte är värt att vänta. För vad väntar man egentligen på? Att någoting skall börja, att det ska sätta fart och flamma upp som om ingenting hänt innan?

Enligt min mening finns det en orsak till saker och ting, varför det händer och sker. Det känns så tråkigt om allt bara skulle hänga på slumpen. Men bara för det säger jag inte att det aldrig kan vara så. Vissa saker är påverkbara. Det måste de vara.

Det är däremot de stora milstolparna i livet som kommer inträffa, på ett eller annat sätt. Det leder till slutsatsen att det då egentligen är rätt meningslöst att vänta in något. Eller någon. För jag menar, det kommer att hända förr eller senare än då. Om det är meningen vill säga.

I skrivandets stund försöker jag få mig själv att inse att det inte fyller någon funktion att hålla på som jag gör. Det där med att börja om, ta ett första steg i rätt riktning. För när har jag egentligen slutat att gå? Det har jag ju inte gjort, jag bara tappade bort vägen lite grann. Eller så gick jag rätt, rätt väg men med en omväg för att få lite erfarenhet innan jag kommer fram.

Jag tror på mig själv, på min intiution, på min egen kraft att leda mig själv rätt. För när allt kommer omkring, om inte jag gör det vem ska då göra det åt mig?

Jag vet att jag är den bästa livscoach jag någonsin kommer att få. Ingen känner mig bättre, vet om alla mina styrkor och svagheter likt jag gör. Jag har levt vid min sida i dryga tjuogoett år, och upplevt både toppar och genomlidit dalar. Det finns nog ingen egentligen som skulle kunna ge mig bättre råd än jag själv.

Magkänslan är en adekvat vän i denna situation. De få gånger jag trotsat den har jag fått bita i det sura äpplet. Med all rätt säkert.

Den hjälper mig, får mig att se ljuset när det mörknar. Som en upplyftande hand är den där och räddar mig när jag tror mig vara vilse.

Jag är tacksam, tack för att du finns där magen.

Nu skrattar jag lite åt mig själv också. Här sitter jag med sin laptop och är tacksam för att jag har en mage som ger bra känslor och vibbar att gå på. Ja, det känns okej.

Jag är okej. Efter allt står jag upp och det tänker jag fortsätta att göra. Alltid. 

They say time will solve everything, but what if it doesn't? I'm starting to feel kind of scared now. Will this feeling last forever? Do I need to let go, or do I need to make another try and see what will happen? Stay in this hopeless feeling for about another six weeks. Oh my lord, give me some strenght please. I am begging you to make me feel alive again. Just for the moment. I can't see clearly anylonger, so please help me throuhgt this. Couse I can't stand it anymore..

You see, I don't know if I can face it again. The pain, the sadness. The feeling of.. I don't know. Nothing maybe.

Why can you not love me the way I love you? It would make life so much more easier. Sometimes I wonder if there is still a chance you maybe do. I can sit in my room and remeber all the time we spent together. The beach, you holdin my hand, the heat from the sun, you kissing me good night. Oh all these fuckin memories. Why can I not get rid of them?

To end this whole stupid thing, now when you have been taken my heart, may you please at least give it back to me before you turn around and leave again?

I want you so badly. It's my biggest wish.