Det enda vi gör är att kasta spya på varanda. Alla vill ha ut sin frustration, ilska, sorg. Varför står vi inte tillsammans och försöker hitta en lösning istället? Jag har svårt att prata om saker, det hjälper inte precis att alla går i försvarsställning och för varsin monolog. 

//Jag vänder tydligen kappan efter vinden. Jag är respektlös. Jag gör det som passar sig bäst för mig.//

Tidigare har jag fått höra att jag ska sluta bry mig om alla andra, vad de tycker och tänker. Sluta ha dåligt samvete för allt och ingenting. 

Det här gör mig förvirrad. Ska jag eller ska jag inte göra det som passar mig? Jag brukar vara expert på att analysera sönder saker, och nu när jag ibland försöker att bara ta en dag itaget, ja då är det också fel? Eller?

Se, redan nu bröt jag det igen. Funderade för mycket på andra. Det var ju fel. Eller vänta nu, hur var det? Nej, jag står på mig, går min egen väg. Jag gör det som känns rätt för mig! Nej, det gör jag inte. Då är jag respektlös, vänder kappan efter vinden!? 

Paradoxalt.

Jag vet inte hur jag mår. Jag mår ungefär som jag tänker att jag mår. Tror jag. Jag kan må bra om jag säger att jag mår bra. För jag mår bra. Ofta. Inte alltid, men ofta. Finns det någon som alltid mår bra? Hur vet man att man är fullt ut lycklig? Jag vet inte om man någonsin blir det. Om det finns 3 bra saker i livet, och en dålig. Ska man haka upp sig på den dåliga då? Om man inte gör det, skjuter man bara undan ett problem då? 

Tåls att tänka på. Eller inte tänkas på alls. 

En häst påstås inte göra mig lycklig, men det är en dröm jag haft länge som jag egentligen inte ens vågat tänka fullt ut. Rädd för att jag kommer måla upp en fantasi som kommer förbli just en fantasi och ingenting mer. Så nu när jag har ett bra jobb (som jag dessutom trivs med!) så känner jag att det kan vara dags att ge denna dröm i present till mig själv. För jag är värd det!

Sånna här tankar får mig att må bra. Jag känner att jag får motivation, känner lite livsglädje. Jag ska inte tappa greppet, ska inte kasta in handduken. Jag klarar mig, jag står upp. Och om jag faller, då reser jag mig igen! För jag är mig själv, jag tycker om mig själv. Positiva tankar, det premieras. Någonstans tror jag att vi alla hoppas, för hade vi inte gjort det då hade vi inte engagerat oss på detta sätt. Vi hade inte skrikit ut vår smärta till varandra på det här viset. Inte tagit upp till diskussion ett problem av denna art. 

Ge mig lite hjälp nu, jag är på rätt väg men jag behöver en knuff!

Ska presentera min idé om att vi borde prata med varandra om att komma fram till en lösning tillsammans. Vi sitter alla i samma båt och ingen trivs med situationen. Vi är alla slitvargar, dags för kamp!

Jag känner mig ensam på något sätt. Skulle också vilja ha någon att dela allt med. Vakna på morgonen, sova ut i famnen på en annan person. Men det lyser med sin frånvaro. 

Jag saknar R. Lite i alla fall. Jag är inte säker på om det är honom eller själva saken i sig. Skulle vilja att någon hörde av sig. Känna att någon brydde sig. Frågade om min dag. 

Men icke.

------

Jag vill inte bli en butternisse, men det är svårt när jag känner mig trasig inombords. Då är det lätt att anklaga världen. Skylla på den och dess dumhet. Att den får mig att känna såhär. Vem skulle jag annars beskylla?

Oftast skuldlägger jag mig själv. Kan göra en lång lista på alla mina fel och brister. Det är svårare att göra en positiv.

Inte ens lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet fungerar just nu, jag kan inte sitta still. Inte heller ligga helt plakat i sängen. Det ger bara stress och ångest.

Heja heja. Det här går så bra.

Ska åka och rida på T snart, sen tror jag att det får bli gymmet tills jag spyr eller nåt. Kanske kan sova lite på det och hoppas på att imorgon blir bättre.

Rita albumcover kanske kan fungerar också. Men det är svårt att vara kreativ i ett sådant här tillstånd. Känner mig låst på något vis. Det vill sig inte, och jag är bara kritisk till allt. Det blir inte bra helt enkelt.

----

Det stör mig att jag inte kan ta beslut längre. Velar fram och tillbaka. Eller velar inte alls. Funderar på vad jag ska göra, kommer på en sak, förkastar den, ändrar mig till något annat. Kommer på att jag känner för att göra något, men känner sen efter igen och vill inte göra någonting alls. Känner för att hitta på något. Vill bara vara hemma, bör passa på att ta det lugnt. Känner stressen. Kan inte koppla av. Känner mig utmattad. Utlämnad. Ensam. Vem ska jag ringa? Vem vill göra någonting idag? Jag vill göra någonting. Jag vill inte vara med. 

Jag önskar så att det var mig han hade slängt i golvet. Jag hade gjort vad som helst för att ta smällen själv. Det gör mig så ont att se henne såhär. Det finns ingenting jag kan göra. Jag måste försöka acceptera min otillräcklighet. Jag hatar honom för att han gör oss detta. 

Låt oss alla brinna. Gränsen för vad vi klarar av har vi passerat för länge sen. Ge oss nåd, vi orkar inte länge till. Gör slut på vårt lidande. Snälla.

-----

Jag ville bara vara lycklig. Men det är tydligen inte så bara. Det är för mycket begärt.