Nu har jag äntligen fått ordning på det sista i skolväg för terminen. Det känns skönt! Fastän jag egentligen inte la ner speciellt mycket tid och kraft på sista tentan kändes det ändå.. jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det här. Besvikelse är inte rätt ord men jag skulle ljuga om jag sa att det inte kändes heller. Efter tidigare erfarenheter i livet uppleverjag det som att besvikelse är lika med att man erkänner ett misslyckande och det vill jag inte se detta som..

yeah right..

Varför kan jag inte erkänna för mig själv att det jag skrev helt enkelt inte räckte till? Anser jag mig själv som för bra för att faktiskt någon gång inte klara allt jag försöker mig på?   

Typiskt mig försökte jag när någon nära frågade hur det gått med förklaringar som till exempel:

1) läraren som rättade min tenta var mycket strängare (vilket han troligen inte var)

 eller

2)  att jag FAKTISKT inte ansträngde mig det minsta och att allt jag skrev tog typ 3 timmar när jag egentligen hade lagt ner åtminstone två eller tre gånger så mycket...

Varför ska det sitta så djupt inne att erkänna att det var mitt fel att jag inte klarat den, att det var på grund av mig själv och inte någon annan?

Varför räds jag hela tiden att erkänna för omvärlden att jag ibland inte klarar av att stå på helt egna ben utan att jag faktiskt kan behöva en extra knuff i ryggen då och då?