Nu har jag äntligen fått ordning på det sista i skolväg för terminen. Det känns skönt! Fastän jag egentligen inte la ner speciellt mycket tid och kraft på sista tentan kändes det ändå.. jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det här. Besvikelse är inte rätt ord men jag skulle ljuga om jag sa att det inte kändes heller. Efter tidigare erfarenheter i livet uppleverjag det som att besvikelse är lika med att man erkänner ett misslyckande och det vill jag inte se detta som..

yeah right..

Varför kan jag inte erkänna för mig själv att det jag skrev helt enkelt inte räckte till? Anser jag mig själv som för bra för att faktiskt någon gång inte klara allt jag försöker mig på?   

Typiskt mig försökte jag när någon nära frågade hur det gått med förklaringar som till exempel:

1) läraren som rättade min tenta var mycket strängare (vilket han troligen inte var)

 eller

2)  att jag FAKTISKT inte ansträngde mig det minsta och att allt jag skrev tog typ 3 timmar när jag egentligen hade lagt ner åtminstone två eller tre gånger så mycket...

Varför ska det sitta så djupt inne att erkänna att det var mitt fel att jag inte klarat den, att det var på grund av mig själv och inte någon annan?

Varför räds jag hela tiden att erkänna för omvärlden att jag ibland inte klarar av att stå på helt egna ben utan att jag faktiskt kan behöva en extra knuff i ryggen då och då?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den jobbiga känslan av att vara fel, inte godkänd för de val man gör. Den ligger och skaver i mig, och gör att jag tvekar på mina egna beslut. Jag försöker stå upp för mig själv nu, betydligt mer än förut. Försöker vara stark, självständig och samtid...

Jag vet inte var jag ska börja, eller vad jag egentligen vill då fram. Det är ett enda virrvarv av en massa allt.   Sluta tänka! Kom igen, kör! Vad vill jag? Vad menar mina känslor? Vem var han egentligen? Kände jag honom alls? Varför är jag här?...

Dra åt helvete med dig ångest. Jag är trött på dig. Vi har spenderat så mycket tid ihop och det börjar bli så tröttsamt.   Idag följde du med mig innanför dörren, jag försökte mota ut dig men du var envis och hängde efter. Jag gav efter lite gran...

Tack för allt. Tack för tiden som var och det vi gjorde. Allt vi lärde oss och allt vi gick igenom. Det har format mig till den jag är idag och jag lovar att jag har blivit bättre på att både dammsuga och slänga smutstvätten i tvättkorgen. Vissa tar ...

Livet tar ibland tvära vändningar. Man ställs inför beslut man länge kanske vetat om eller som kom plötslig, men inte vågat ta. Och plötsligt då står man där, man tar klivet, rycker plåstret och bara gör det. Det är inte många personer som kan ta en ...