Om ett mynt har två sidor, och en ko sju - då har jag åtminstone fem förhållningssätt för tillfället.

Jag även lika många olika humörsstämningar. Eller sinneslag. Det låter bättre.. 

Den kära

Den arga  

Den likgiltiga

Den nollställda

Den förnekande

Den ledsna

Den fokuserade

Den frustrerade 

Den ovetande

Den fundersamma

Den som redan är påväg efter att skapa nytt

Den framåttänkande

Listan kan göras ännu längre.. 

Hade tänkt skriva lite om varje för att försöka sätta ord och sålla bland alla känslor och sinneslag. Men någonstans här efter ett antal nedpräntade ord känner jag hur den omotiverade sidan kommer fram. Jäkligt märkligt dock, för så fort jag skrev omotiverad, kände jag ändå ett sting av "vaffan, det är jag väl inte? Lite jävla anamma nu!). Som en berg-och dalbana åker mina tankar runt runt, drar med sig både känslor och kroppsuttryck. 

Jag blir verkligen inte klok på mig själv ibland. Så fort jag tänker att jag inte ska komplicera till saker så gör jag ju det. Fort går det också. Och när jag försöker se det ur ett objektivt perspektiv (som då självfallet ger det mer komplicitet just för att en måste försöka se det ur flera olika synvinklar), då är det som att ingenting är komplicerat längre och det liksom inte finns någon komplicitet alls att grotta ner sig i. 

Är jag flummig som få när jag resonerar såhär, eller finns det någon arma stackare där ute som känner igen sig tro?

Enligt en bok (The highly sensitive person) som jag läser för tillfället så har jag ett rikt inre liv. Men ibland tror jag att för stor förmögenhet inte alltid är av godo, varpå jag just nu kanske inte är bra för mig själv.  

Jag var helt säker på det. Att det skulle vara vi. Nu är allt bara en röra. Ställer jag till det mer än nödvändigt?

Försöker sätta mig själv i ett känslomässigt vakuum. Min tanke var att vi skulle höras vid igår och prata igenom allt. Men sen kände jag att det borde ligga i hans intresse att höra av sig till mig. Framför allt då jag för det första försökt lyfta upp frågan till ytan (men då passade det inte herrn) samt försökte förklara att hela situationen gör att jag mår dåligt. Om han överhuvudtaget brydde sig så mycket som han säger att han gör borde han väl under hur jag mådde igår? Eller i alla fall hur jag mår idag?

Jag hatar att vänta på saker. Rycker hellre av plåstret fort, möter sanningen och tar att det gör ont. Det blir inte mindre smärtsamt för att man drar ut på processen. Snarare tvärt om.

Men nu är vi där igen, jag vill bara kunna krypa in i i vissa personers tankar och ta reda på hur det flyter. Vilka tankar bearbetas? Vad väger för, vad väger emot? En kombination av nyfikenhet och frustration över att stå ovetandes.

Behöver mer information nu för att få koll på läget. Jag är inget stort fan alls av att leva i något sorts mellanland. En dassig gråzon utan klara riktlinjer. Jag behöver få veta. Samtidigt är jag rädd för vad som komma skall. Vilket även det är jobbigt för jag brukar inte oroa mig (?). Vet inte hur min självkänsla är i detta läget. Att stå på mig brukar jag väl vara rätt bra på? Varför känner jag mig då som en anpassande mes som bara går med på vad andra vill?

Det handlar inte bara om mig. Men heller inte bara om honom. Vi är två, men just nu känner jag mig väldigt ensam.   

Varför ska vi krångla till det när världen är så bra på att krångla till det åt en?

Den frågan ställer jag mig, och om någon har ett bra svar på det så är jag öppen för alla svar. Livet går upp och ner, och ibland känns det bannemig som att det bara går nedför. Varför är man då (man läses med fördel som jag), så jäkla bra på att skapa problem utav ingenting? 

---------------------------------

Nu gör jag det igen. Undviker det ämne jag egentligen vill beröra. Jag vill umgås med R. Prata ut och säga vad jag verkligen känner. Att jag är kär i mannen och vill leva mitt liv ihop med honom. Jag älskar hans leende, hans skratt. Hans oerhörda förmåga att göra det han satt upp, driftig, noggran, idealistisk. Empatifull, snygg, omtänksam. Vill väl. 

Samtidigt vill jag rabbla upp alla hans negativa sidor, för dem finns! Men jag kan ta att vi bråkar, så länge jag vet att vi hittar tillbaka till varandra. Jag bråkar hellre med honom halva tiden än lever mitt liv utan honom. Men någonstans skrämmer allt det här mig. Vad är det som gör att det går i vågor? Jag kan i vilket fall säga att jag mer planat ut till en lugn sjö, varför beter han sig som ett öppet hav? Hur går tankebanorna? Vilka faktorer väger åt de olika hållen? Jag har så mycket frågor, men alldeles för få svar för tillfället. 

Frågan är vilken skillnad det kommer att göra att jag säger det här som jag känner. Men jag ska fan vara stark nu, våga för allt vad kroppen tål. Satsa allt på ett kort och vilket utfall det än får så finns i alla fall vetskapen om att jag gjort ett helhjärtat försök.

Jag tänker ofta negativt om människor som mesar, inte tar tag i saker och lever på halvfart. Jag vill inte se ned på mig själv, tycka att jag fegat och börja fundera i banor av "tänk om...".  Han är inte jävla tornardo eller tv-show. 

M hörde av sig. Tillslut kom även hennes version fram. Ett långt brev med förklaringar på hur hon uppfattat och upplevet hela situationen. Första känslam var en stor huggormsattack i magen. Det bara sved till, sådär så att man vill sjunka genom jorden, försvinna iväg och inte återuppstå förren allt är gott igen.

Men eftersom man inte kan försvinna bara hux flux blev det desperata försök att få tag på R istället.

Inget svar. Vad gör en då, när hela världens alla nävar bara står och matar rakt i magen på en och det inte finns en sportchans att väja undan? När kropen dessutom svara upp med ett mentalt illamående där man funderar på vilka andra sätt man skulle kunna lägga fram en volmering på om inte nerifrån magen och upp. 

Jo, man tänker sig in i en filmsituation, stänger av så många delar av sitt känsloliv man kan och klarar av, och kör dit. Tänker, att har mannen i fråga in guts nog att lyfta på luren så ska det inte få stoppa. "Try me" ekar inombords. Väl på plats kommer dock ett sms farandes. Den tappre filmstjärnan intar då mer skepnaden av en fallen hjälte som istället för att stark och stursk kliva de tre trapporna upp och möta sinna sinnens frustation, istället lägger om ratten och styr hem. 

Antingen utmanar man livet eller så utmanar livet en. Ibland är man helt enkelt så dum att man lägger ihop de två för att få ännu större utmaning. Varför spela på den svåra/avancerade leveln när man kan spela på de dödslängtandes nivå? 

-----------------------------------------

Jag har märkt att jag ofta har en idé om vad jag ska skriva men att jag sedan inte alls håller linjen. Jag skulle ventilera brevet och dess faktiskta innehåll, istället tog upp gårdagen. Jag är inte logisk i alla mina utspel och jag har en väldigt bra känsla för att känna på mig saker. Att jag är så dum att jag tillåter min hjärna att köra över magkänslan är ofattbart. Magen ljuger inte, men hjärnan vill rädda sig från den smärtosignaler magen sänder ut så den försöker helt enkelt att leva i någon form av förnekelse. Den vill väl, men det blir så fel. 

Kanske var det just så M & R också tänkte. 

Nä, det tror jag inte. Jag tror att R var förvirrad, vilket hen säger. Jag tror på det, vill tro på att det var så. Men det gör fortfarande ont att tänka på hur han ändå försökt lägga vantarna på fel saker. 

M däremot har jag svårt att finna motiv till. Kanske att hen lät sig styras av sina känslor hen med. Det som stör mig är att R inte velat såra och sagt det rakt ut, medan M i det läget verkar tro att det är legitimt om man bara tar det "lite pö om pö". Att andra beter sig illa kommer aldrig rättfärdiga ens egna dåliga handlingar.

Man ska inte jaga på andras jaktmarker. Och man ska definitivt inte gömma sig bakom en dröm och tro att det kommer att sluta som i fablernas värld. Vi lever inte i en saga, för det inte sagt att livet inte är ljuvligt, men man bör inse att man alltid kommer få stå till svars för följderna av sitt eget handlande. Dock fanns det inget ont i varken Törnrosa eller Askungen, men går man själv in i något utan fundera på hur det sårar andra och utan att tänka på vilka konsekvenser det kan leda till i framtiden- ja då får man problem.  Utspelar det sig även som så att man faktiskt har funderat på sådana saker men likt förbaskat väljer bort att agera då är en dömd att falla ner i mörkret.  

Jag lever efter devisen att vi alla tillslut får vad vi förtjänar. Enligt min mening är empati och respekt för andra människor är en tung parameter.

Hoppas tiden hinner ifatt snart. 

Man ska inte förlita sig till folk för mycket, man blir bara besviken. De man tror står en nära kan i vilken sekund som helst nyttja den information man utbytt för att sätta sig själv i bättre sits. 

Jag äcklas så av människor som man gå bakom ens rygg och som har förmågan att ljuga en rätt upp i ansiktet. Jag blir mentalt illamående och vill bara skrika rakt ut. Smärta, förvirring, ilska, hat. Förbannelse. 

Jag ska sluta bry mig om folk. Det är tydligen helt okej att behandla folk hur som helst och sedan låtsas som att det regnar. 

Ska aldrig bli som hon, aldrig i mitt liv att jag ska sjunka så jävla lågt. Ryggradslös är vad människan är. Låt henne brinna i helvetet. 

Känner mig bara väldigt ledsen just nu.

Bryta ihop- komma igen. 

Det härliga med att bli äldre är att man inser mer och mer hur mycket man har kvar att lära, samtidigt som den kunskap man fått under årens gång faktiskt kan vara rätt skönt att falla tillbaka på ibland. Man lär sig nya saker hela tiden, och något säger mig att den dagen man blir blind för nya upptäkter och insikter är den dagen man förlorar.

Just idag är en sådan dag som jag känner att jag vill falla tillbaka lite på gamla erfarenheter. För när ny saker inträffar, som dessutom är rätt jobbiga och smärtsamma känns det rätt bra att ha en såndär "jag-har-varit-med-om-liknande-förut -back up". Det får mig att kunna andas lite mer, och komma ifrån tänket att hela världen kommer rasa samman. Allt står inte och faller med en person, fastän det ibland kan kännas precis som att just den personen är den som kommer avgöra precis hur min framtid kommer te sig. 

Det är svårt att förklara något man känner, jag är redan från start rätt dålig på att förklara sådant. Dessutom blir det inte direkt lättare att sätta ord på en känsla som jag knappt själv förstår mig på. Ska man sen dessutom försöka förklara det för en person som är mer rationell än känslosam, ja då kan det bli problem. 

Men jag vill ändock ge en eloge till mig själv för att jag försökte, för att jag försöker. Sen hur mottagandet blir, det kan jag inte påverka. Ju mer jag tänker på det, detsto mer inser jag att det inte alltid handlar om mig, hur jag agerar eller försöker förklara. För att kunna mötas på mitten i en förstålese krävs att bägge parter komittar sig.

Återigen står jag ansikte mot ansikte med insikten att jag inte kan påverka andra att agera på ett spciellt sätt. Ibland får en helt enkelt erkänna att den totala maktlösheten inför vad som komma skall.

Att älska är en dygd.