M hörde av sig. Tillslut kom även hennes version fram. Ett långt brev med förklaringar på hur hon uppfattat och upplevet hela situationen. Första känslam var en stor huggormsattack i magen. Det bara sved till, sådär så att man vill sjunka genom jorden, försvinna iväg och inte återuppstå förren allt är gott igen.

Men eftersom man inte kan försvinna bara hux flux blev det desperata försök att få tag på R istället.

Inget svar. Vad gör en då, när hela världens alla nävar bara står och matar rakt i magen på en och det inte finns en sportchans att väja undan? När kropen dessutom svara upp med ett mentalt illamående där man funderar på vilka andra sätt man skulle kunna lägga fram en volmering på om inte nerifrån magen och upp. 

Jo, man tänker sig in i en filmsituation, stänger av så många delar av sitt känsloliv man kan och klarar av, och kör dit. Tänker, att har mannen i fråga in guts nog att lyfta på luren så ska det inte få stoppa. "Try me" ekar inombords. Väl på plats kommer dock ett sms farandes. Den tappre filmstjärnan intar då mer skepnaden av en fallen hjälte som istället för att stark och stursk kliva de tre trapporna upp och möta sinna sinnens frustation, istället lägger om ratten och styr hem. 

Antingen utmanar man livet eller så utmanar livet en. Ibland är man helt enkelt så dum att man lägger ihop de två för att få ännu större utmaning. Varför spela på den svåra/avancerade leveln när man kan spela på de dödslängtandes nivå? 

-----------------------------------------

Jag har märkt att jag ofta har en idé om vad jag ska skriva men att jag sedan inte alls håller linjen. Jag skulle ventilera brevet och dess faktiskta innehåll, istället tog upp gårdagen. Jag är inte logisk i alla mina utspel och jag har en väldigt bra känsla för att känna på mig saker. Att jag är så dum att jag tillåter min hjärna att köra över magkänslan är ofattbart. Magen ljuger inte, men hjärnan vill rädda sig från den smärtosignaler magen sänder ut så den försöker helt enkelt att leva i någon form av förnekelse. Den vill väl, men det blir så fel. 

Kanske var det just så M & R också tänkte. 

Nä, det tror jag inte. Jag tror att R var förvirrad, vilket hen säger. Jag tror på det, vill tro på att det var så. Men det gör fortfarande ont att tänka på hur han ändå försökt lägga vantarna på fel saker. 

M däremot har jag svårt att finna motiv till. Kanske att hen lät sig styras av sina känslor hen med. Det som stör mig är att R inte velat såra och sagt det rakt ut, medan M i det läget verkar tro att det är legitimt om man bara tar det "lite pö om pö". Att andra beter sig illa kommer aldrig rättfärdiga ens egna dåliga handlingar.

Man ska inte jaga på andras jaktmarker. Och man ska definitivt inte gömma sig bakom en dröm och tro att det kommer att sluta som i fablernas värld. Vi lever inte i en saga, för det inte sagt att livet inte är ljuvligt, men man bör inse att man alltid kommer få stå till svars för följderna av sitt eget handlande. Dock fanns det inget ont i varken Törnrosa eller Askungen, men går man själv in i något utan fundera på hur det sårar andra och utan att tänka på vilka konsekvenser det kan leda till i framtiden- ja då får man problem.  Utspelar det sig även som så att man faktiskt har funderat på sådana saker men likt förbaskat väljer bort att agera då är en dömd att falla ner i mörkret.  

Jag lever efter devisen att vi alla tillslut får vad vi förtjänar. Enligt min mening är empati och respekt för andra människor är en tung parameter.

Hoppas tiden hinner ifatt snart.