Varför ska vi krångla till det när världen är så bra på att krångla till det åt en?

Den frågan ställer jag mig, och om någon har ett bra svar på det så är jag öppen för alla svar. Livet går upp och ner, och ibland känns det bannemig som att det bara går nedför. Varför är man då (man läses med fördel som jag), så jäkla bra på att skapa problem utav ingenting? 

---------------------------------

Nu gör jag det igen. Undviker det ämne jag egentligen vill beröra. Jag vill umgås med R. Prata ut och säga vad jag verkligen känner. Att jag är kär i mannen och vill leva mitt liv ihop med honom. Jag älskar hans leende, hans skratt. Hans oerhörda förmåga att göra det han satt upp, driftig, noggran, idealistisk. Empatifull, snygg, omtänksam. Vill väl. 

Samtidigt vill jag rabbla upp alla hans negativa sidor, för dem finns! Men jag kan ta att vi bråkar, så länge jag vet att vi hittar tillbaka till varandra. Jag bråkar hellre med honom halva tiden än lever mitt liv utan honom. Men någonstans skrämmer allt det här mig. Vad är det som gör att det går i vågor? Jag kan i vilket fall säga att jag mer planat ut till en lugn sjö, varför beter han sig som ett öppet hav? Hur går tankebanorna? Vilka faktorer väger åt de olika hållen? Jag har så mycket frågor, men alldeles för få svar för tillfället. 

Frågan är vilken skillnad det kommer att göra att jag säger det här som jag känner. Men jag ska fan vara stark nu, våga för allt vad kroppen tål. Satsa allt på ett kort och vilket utfall det än får så finns i alla fall vetskapen om att jag gjort ett helhjärtat försök.

Jag tänker ofta negativt om människor som mesar, inte tar tag i saker och lever på halvfart. Jag vill inte se ned på mig själv, tycka att jag fegat och börja fundera i banor av "tänk om...".  Han är inte jävla tornardo eller tv-show.