Om ett mynt har två sidor, och en ko sju - då har jag åtminstone fem förhållningssätt för tillfället.

Jag även lika många olika humörsstämningar. Eller sinneslag. Det låter bättre.. 

Den kära

Den arga  

Den likgiltiga

Den nollställda

Den förnekande

Den ledsna

Den fokuserade

Den frustrerade 

Den ovetande

Den fundersamma

Den som redan är påväg efter att skapa nytt

Den framåttänkande

Listan kan göras ännu längre.. 

Hade tänkt skriva lite om varje för att försöka sätta ord och sålla bland alla känslor och sinneslag. Men någonstans här efter ett antal nedpräntade ord känner jag hur den omotiverade sidan kommer fram. Jäkligt märkligt dock, för så fort jag skrev omotiverad, kände jag ändå ett sting av "vaffan, det är jag väl inte? Lite jävla anamma nu!). Som en berg-och dalbana åker mina tankar runt runt, drar med sig både känslor och kroppsuttryck. 

Jag blir verkligen inte klok på mig själv ibland. Så fort jag tänker att jag inte ska komplicera till saker så gör jag ju det. Fort går det också. Och när jag försöker se det ur ett objektivt perspektiv (som då självfallet ger det mer komplicitet just för att en måste försöka se det ur flera olika synvinklar), då är det som att ingenting är komplicerat längre och det liksom inte finns någon komplicitet alls att grotta ner sig i. 

Är jag flummig som få när jag resonerar såhär, eller finns det någon arma stackare där ute som känner igen sig tro?

Enligt en bok (The highly sensitive person) som jag läser för tillfället så har jag ett rikt inre liv. Men ibland tror jag att för stor förmögenhet inte alltid är av godo, varpå jag just nu kanske inte är bra för mig själv.  

Jag var helt säker på det. Att det skulle vara vi. Nu är allt bara en röra. Ställer jag till det mer än nödvändigt?

Försöker sätta mig själv i ett känslomässigt vakuum. Min tanke var att vi skulle höras vid igår och prata igenom allt. Men sen kände jag att det borde ligga i hans intresse att höra av sig till mig. Framför allt då jag för det första försökt lyfta upp frågan till ytan (men då passade det inte herrn) samt försökte förklara att hela situationen gör att jag mår dåligt. Om han överhuvudtaget brydde sig så mycket som han säger att han gör borde han väl under hur jag mådde igår? Eller i alla fall hur jag mår idag?

Jag hatar att vänta på saker. Rycker hellre av plåstret fort, möter sanningen och tar att det gör ont. Det blir inte mindre smärtsamt för att man drar ut på processen. Snarare tvärt om.

Men nu är vi där igen, jag vill bara kunna krypa in i i vissa personers tankar och ta reda på hur det flyter. Vilka tankar bearbetas? Vad väger för, vad väger emot? En kombination av nyfikenhet och frustration över att stå ovetandes.

Behöver mer information nu för att få koll på läget. Jag är inget stort fan alls av att leva i något sorts mellanland. En dassig gråzon utan klara riktlinjer. Jag behöver få veta. Samtidigt är jag rädd för vad som komma skall. Vilket även det är jobbigt för jag brukar inte oroa mig (?). Vet inte hur min självkänsla är i detta läget. Att stå på mig brukar jag väl vara rätt bra på? Varför känner jag mig då som en anpassande mes som bara går med på vad andra vill?

Det handlar inte bara om mig. Men heller inte bara om honom. Vi är två, men just nu känner jag mig väldigt ensam.