Jag är påväg att falla ner i gropen igen. Fan.. Jag som lovat mig själv att det aldrig någonsin skulle hända igen. Men jag känner igen tendenserna. Alldeles för bekanta, alldeles för självdestruktiv för att göra något åt det. 

Jävla mat. Jävla mig. Fuck.

Handlingsförlamad känner jag mig. Precis som om jag frusit fast i mig själv. Kan höra det mentala slagsmålet som håller på att bryta ut. Ignorera det. Fall för det. Ignorera det. Fall för det. Kom igen,gör något! 

Fosterställning i hallen är ingen lösning. Ingen kommer hitta mig i vilket fall. 

Jag har världens bästa jobb, en fin lägenhet, en häst som är på gång att bli bra igen, underbara vänner, som kanske inte är inom gångavstånd, men i alla fall nåbara på telefon. 

VARFÖR ÄR JAG SÅ SJUKT LEDSEN? 

Det finns så mycket att glädjas åt, varför kan jag inte bortse från den lilla negativa biten och känna mig tillfreds? 

Jag har problem. Påstår mig vara bra på problemlösning. Sure Bellman. Till och med en sådan enkel sak som att diska tar emot. Spelar förståndig och löser andras känslomässiga trassel. Bra sätt att ignorera sitt eget. Fördelen att igenkänningsfaktorn och erfareheten är hög. Skomakarns barn går med trasiga skor. 

Det river och sliter i mig. Hungern. Jag kan känna den svarta skuggan dra ner mig i mörkret. Kämpar emot. Tappar greppet. Försöker resa mig. Tappar det igen. Fil är min räddning. Den gyllene mellanvägen. Lätt att svälja, inte så mycket att det är värt att kasta upp. Lagom fysisk tortyr till följd. Lugnar det värsta begäret, behåller en tillräcklig plåga. 

Imorgon är en ny dag. Imorgon ska jag vara bättre. Just nu kan jag bara inte. Jag är ensam. Mina egna ben viker och ingen finns där för att ta emot. 

Jag är ingen struts. Jag må vara mer eller mindre i konflikt med mig själv just nu men jag tänker inte låta mig fega ur och inte göra ett aktivt val. Att bara hoppa av tåget och aldrig få veta hur det kommer bli- det är ingenting som är relevant just nu.

Att R är hos A.. Det river och sliter i mig. Nästan så att jag mår psykiskt illa när jag tänker på R med någon annan. Sittandes i en ful IKEAsoffa, närmare och närmare (vis av erfarenhet från förr). Jag önskar honom verkligen all lycka. Vill se han med barn. Mängder med barn. Jag som inte ens är så speciellet förtjust i dem. Får jag barn innan honom är han mitt självklara val vad gäller gudförälder. Finns ingen annan. Inget snack om den saken. Så viktig är han för mig att jag skulle överlåta honom mina barn om (peppar peppar) något oförutsätt skulle hända mig. (Var det där en bekräftelse på att jag faktiskt planerar att på riktigt skaffa barn någon gång i framtiden!? Autopilot mellan mitt inre och fingrarna på tangenterna..Hrm.)

Jag förstår inte riktigt varför jag är så svartsjuk. Vill jag ha den lilla gården, barn, en hund, och två katter. Volvon parkerad på den lilla grusuppfarten. En liten liten allé som ringlar fram till vårt gula lilla hus...

Kanske kommer jag skratta åt mig själv om ett år eller två. Troligen lär jag jag göra det. Och troligen har allting löst sig. Men eftersom jag är så erfaren då lär jag även kommit på nya problem att hänga upp mig på. 

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag skulle vilja att allting var. Ena stunden är jag helt med på noterna att vi träffar andra, nästa är jag svartsjuk, mår psykiskt illa och känner mig allmänt borta i matchen. 

Är det som följer kanske? : 

Jag kan träffa någon och starta upp ett nytt liv. Han kan träffa någon och göra detsamma så länge jag hinner före eller i alla fall ligger i samma fas. Det är inte okej att han hittar sitt livs kärlek samtidigt som jag kommer sitta här i min lägenhet utan någon att skeda med. Jag känner verkligen att det är ett egoistiskt sätt att se på det och det är väl därför jag inte vill erkänna att så kanske är fallet. Jag är bara rädd för att bli ensam. 

---------------------------------------------

Snälla, om det finns någon högre makt, eller vad som nu kan hjälpa mig i denna fråga; kan det få gå vägen nu och kan jag tillåta mig själv att våga tro att det kommer bli bra? Att jag vågar satsa och tänka positiva tankar. Utan pessimism liksom skippa hela biten att ta måla fan på väggen innan det ens har inträffat. 

Tack!

R gör mig rätt ledsen just nu. Ibland vet jag precis varför, men vissa stunder har jag ingen bra förklaring. Men jag önskar att han kunde erbjuda sig att hjälpa mig, att han kunde se på mig mer och förstå vad jag vill. Självfallet förstår jag att det kanske är lite väl mycket begärt av honom. Å andra sidan, när jag tänker tillbaka så gjorde D typ alltid det. Eller har jag bara fått för mig att det var så? Kanske var han lika krass på det. Men känslan säger att han var bättre på att förstå. Kanske att typen av relation spelar roll. R sa häromdagen att han var rädd för att jag umgicks på hans villkor, och att jag bara väntade på mer. Men så är det inte. 

De personer man håller kär är också dem man utsätter för mest. Kanske att jag tar ut väl mycket på honom just nu. För att jag vet att vi står pall. 

Vi har definerat vår relation och just nu trivs jag bra med den. Om den hade varit som vi definierat den alltså. Han är inte alltid närvarande och där på det sättet jag önskar. Jag vill inte ha mer, inte med honom. Vissa stunder kanske, när han är sådär underbart fin och öppen. Jag älskar den sidan hos honom. Tyvärr känns det som att det försvinner mer och mer. 

Jag tror att jag saknar att ha den där personen i mitt liv som verkligen kan vara där hundra procent, fullt ut. R bidrar med delar av den, och jag tror att det är där jag blir förvirrad. Han skedar, vi har sex (dock skulle frekvensen kunna öka), myser och käkar ihop. Pussar god natt innan vi sover (vilket händer ungefär varanan dag minst), Pussar hej då på morgonen i dörren. Han är den första jag ringer om det är något. Och jag är livrädd för att förlora honom igen. Så många gånger det kännts som att "nu, nu är det slut".  SÅ många gånger förlåtelsens makt för oss tillbaka till varandra igen. Hur många backar och dalar tar man sig igenom? Jag vill verkligen ha honom i mitt liv, och jag önskar honom all lycka. Men jag tänker ofta för mycket, och alldeles för långt. Försöker andas där imellan, men jag är sådan i min natur och det gör det hela så mycket svårare att avstyra. Jag ser problem innan de har uppstått (om de ens gör det). katasfroftänket alltid nära intill. VARFÖR SKA JAG KOMPLICERA TILL SAKER HELA TIDEN?

Det är någonting som fattas, känslan av att det ä fullbordat. Löftet om exklusivitet. Känslan av att allt bara är rätt. Ifrågasätter om jag har en för romantiserad bild av kärleken, men undrar samtidigt varför jag gör det. Varför får jag inte ha storslagna drömmar och idéer? Så, vart är han någonstans? Den där mannen på den vita ädla springaren, som ska komma och rädda mig från allt det onda. Eller som i alla fall kan tänka sig att lämna ett par kalsonger och en tandborste hemma hos mig, och som faktiskt på eget bevåg frågar och vill göra upp planer för helgen. 

R, som påminner om allt det där. Jag har ingen rätt att ha honom för mig själv. Och det är ju inte det jag vill heller. Jag bara önskar att allt kändes mer enkelt. 

Jag vill inte kritisera, vill inte trycka på ömma tår bara för att. Men det verkar ibland vara det enda sättet som fungerar för att nå fram. Att få någon slags reaktion. Jag känner att han håller något från mig och det gör mig frustrerad. Vill bara ta tag i hans vrister, vända honom upp och ner och skrika rakt ut: VAD ÄR DET FÖR FEL? GE MIT SVAR FÖR JAG ORKAR INTE MED DET HÄR! 

Jag tycker inte om när det känns som att perosner stänger mig ute, jag blir frustrerad när jag inte kan läsa känslovågorna. Och nej, jag behöver inte ha rapporter på allt hela tiden. 

Erfaremnheten säger att ju mer jag försöler driva mig på, desto mer bortmotad bir jag. Så jag släpper det här nu. Kapitaulerar och tänker att det kommer till mig när tiden är redo. Och gör det inte det, så får jag lära mig leva med det. Jag är ingen jävla struts. 

---------------

Det där med att förstå. Det är komplicerat. Jag tycker mig vara rätt bra på att se på människlor vad som pågår, känna av stämningar och försöka handla därefter. Alltså förstå hur en situation ser ut känslomässigt. Det leder ju även till att jag tror att andra besitter samma förmåga. Och när jag blir besviken på människor för att de inte kan känna av mig, då undrar jag om de inte bryr sig eller om det är så att de helt enkelt inte känner av någonting? Jag skulle kunna vända in och ut på mig själv för att rätta till något som inte kändes bra (helt enkelt för att jag inte klarar av att leva mitt i en stämning som inte känns bra) och när då personer i min omgivning inte verkar göra det samma för mig blir jag ledsen. Eller är jag för hård nu? Kanske att de bryr sig, men på sitt egna lilla vis. Som jag då å andra sidan kanske inte förstår. 

Jag känner att jag ofta fastnar i ett virrvarr av känslor, och jag har svårt att finna hur jag ska kunna se klart på alting. Inte övertolka, inte tränga undan viktiga känslor och samla dem på hög. Hur klarar alla andra av vardagen?