Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag skulle vilja att allting var. Ena stunden är jag helt med på noterna att vi träffar andra, nästa är jag svartsjuk, mår psykiskt illa och känner mig allmänt borta i matchen. 

Är det som följer kanske? : 

Jag kan träffa någon och starta upp ett nytt liv. Han kan träffa någon och göra detsamma så länge jag hinner före eller i alla fall ligger i samma fas. Det är inte okej att han hittar sitt livs kärlek samtidigt som jag kommer sitta här i min lägenhet utan någon att skeda med. Jag känner verkligen att det är ett egoistiskt sätt att se på det och det är väl därför jag inte vill erkänna att så kanske är fallet. Jag är bara rädd för att bli ensam. 

---------------------------------------------

Snälla, om det finns någon högre makt, eller vad som nu kan hjälpa mig i denna fråga; kan det få gå vägen nu och kan jag tillåta mig själv att våga tro att det kommer bli bra? Att jag vågar satsa och tänka positiva tankar. Utan pessimism liksom skippa hela biten att ta måla fan på väggen innan det ens har inträffat. 

Tack!