Jag är påväg att falla ner i gropen igen. Fan.. Jag som lovat mig själv att det aldrig någonsin skulle hända igen. Men jag känner igen tendenserna. Alldeles för bekanta, alldeles för självdestruktiv för att göra något åt det. 

Jävla mat. Jävla mig. Fuck.

Handlingsförlamad känner jag mig. Precis som om jag frusit fast i mig själv. Kan höra det mentala slagsmålet som håller på att bryta ut. Ignorera det. Fall för det. Ignorera det. Fall för det. Kom igen,gör något! 

Fosterställning i hallen är ingen lösning. Ingen kommer hitta mig i vilket fall. 

Jag har världens bästa jobb, en fin lägenhet, en häst som är på gång att bli bra igen, underbara vänner, som kanske inte är inom gångavstånd, men i alla fall nåbara på telefon. 

VARFÖR ÄR JAG SÅ SJUKT LEDSEN? 

Det finns så mycket att glädjas åt, varför kan jag inte bortse från den lilla negativa biten och känna mig tillfreds? 

Jag har problem. Påstår mig vara bra på problemlösning. Sure Bellman. Till och med en sådan enkel sak som att diska tar emot. Spelar förståndig och löser andras känslomässiga trassel. Bra sätt att ignorera sitt eget. Fördelen att igenkänningsfaktorn och erfareheten är hög. Skomakarns barn går med trasiga skor. 

Det river och sliter i mig. Hungern. Jag kan känna den svarta skuggan dra ner mig i mörkret. Kämpar emot. Tappar greppet. Försöker resa mig. Tappar det igen. Fil är min räddning. Den gyllene mellanvägen. Lätt att svälja, inte så mycket att det är värt att kasta upp. Lagom fysisk tortyr till följd. Lugnar det värsta begäret, behåller en tillräcklig plåga. 

Imorgon är en ny dag. Imorgon ska jag vara bättre. Just nu kan jag bara inte. Jag är ensam. Mina egna ben viker och ingen finns där för att ta emot.