Julen har passerat, och det med lugn och vila i huvudsak. Känner att det är bra att ibland tvingas till att inte göra någonting, för när allt kommer omkrin så uppskattar jag det. Eller ialla fall min kropp. Den har fått utstå en del den sista tiden och att få vila upp sig var nog nödvändigt. Då inte sagt att det var helt smärtfritt. Den krypande oron och rastlösheten hälsade på, dock mer och mer sällan ju längre tiden gick. Så att träna på att inte gör någonting kan för en del vara en enkel match, men för mig är det emellnåt tufft. Men jag blir bättre och bättre, kan se framstegen och det ger styrka till att kämpa vidare. 

Liksom nu som då, görs ingenting speciellt. Snow Patrol dunkar fint i högtalarna och benen ligger avslappnade uppe på bordskanten. Det är i stunder som dessa, när inga måsten råder som det verkligen finns utrymme för att göra i princip vad som helst som faller in. Måla klart den där tavlan, kolla på filmen som legat i sin plastförpackning lite förlänge..

Har fördrivit lite tid nere på stan och bytt en julklapp (!?). Jag vågade inte säga något till givaren så jag kopplade på charmen och lyckades byta trots avsaknaden av kvitto.. Känns så otacksamt att byta någonting som en annan lagt tid och energi på, men det känns inte heller fair att ha kvar den bara för att. Lägga den i någon garderob, låta den där förbli för att sedan glömma bort den helt.

Kan även känna viss frustration över resterande del av de klappar jag lyckats inbringa. Det bli en sådan dubbel, eller kanske rättare sagt trippel känsla över det hela. För har vi den otacksamma känslan, sedan den irriterade som tycker att de mina närmsta ändå borde veta bättre, och sist men inte minst känslan av onödighet.

Denna kombination ger ett jobbigt utfall länslomässigt. Jag kan inte hjälpa det. Har funderat på ifall det vore bättre att inte ge några julklappar alls. För det är svårt att under en pressad period (som juletider ändå är) att först komma på vad man ska ge för att sedan hitta dem ute i butik eller på nätet. Självklart förstår jag att alla gör så gott de kan och verkligen försöker komma på bra, roliga och nödvändiga presenter, men ibland känns det lite som om fantasin tagit slut och stressen och pressen lett givarna till ett resultat utan vidare baktanke eller känsla. Då kan det i mina ögon lika gärna vara. De pengarna kan läggas på bättre saker, till de själva eller skänkas iväg till bättre ändamål. 

Jag har saker, mer än vad jag behöver för att klara mig. Det behöver inte fyllas på i mitt lager av fysiska ting, bara för att någon för ett antal år sedan kom på att det skulle givas gåvar och presenter den 24 december varje år.

Snart har ännu ett år passerat, och det är med långsamma steg det har skyndat sig framåt. För i ärlighetens namn har det varit ett händelserikt år, de trehundrasextiofem dagarna som har passerat har fyllts med mycket. Både gott och ont.

2010 var året jag separerade med D, året N:s pappa flög till de högre makterna. Min P ramlade även dit igen. och igen.. och igen..

Men 2010 var även året då jag klarade av uppsatta mål, ägnade hästarna tre hela veckor i total svettning, tog Gotland med storm, drack för mycket alkohol, påbörjade en ny tradition i form av gille- frivilliga övernattningar för diverse med oseriös slappdag och livsbejakande. Det var även året som jag fick tillbringa med min bästa roomie, sitta uppe sena kvällar, prata om livet, disskutera män och deras mer eller mindre intressanta egenskaper.

Jag vet att jag är dålig på det emellanåt. Att jag tar saker lite väl mycket för givet. Men jag är tacksam. Glad för att jag får leva det liv jag gör. För trots de dalar jag stundstals bryter igenom, är det de som gör att jag verkligen kan uppskatta utsikten när jag tagit mig till toppen. För säg någon som klättrat och aldrig tappat greppet..

Det är märkligt ändå, hur man kan tycka att man inte har tid, att saker inte kommer att hinnas med. När man tänker efter har man alltid tid, det gäller bara att ta sig den.

Alla uppgifter, alla måsten, alla inlämningar i skolan som jag inte trodde att jag skulle kunna uträtta. Att jag vara tvungen att kappitulera, kasta in handduken halvvägs. Det var en mörkade period där ett tag, betyngande på flera vis. Har ännu inte förstått vem det är jag försöker vara så bra inför. Så rätt på någotvis.

Kanske är allt i min hjärna. Mina egna barriärer jag måste över för att känna tillfredställelse. 

Kanske är det en löjlig inbillelse att någon någon gång kommer att stå där i slutet, ge mig något i bevis på min flitighet, min uthållighet.

Frågan är bara, hur mycket måste man prestera för det priset? Och när tar jakten på priset över den positiva känslan, glädjen man bör finna på vägen? 

För när allt kommer omkring så lär det inte vara det slutgiltiga målet som är huvudsaken utan erfarenheterna och upptäckterna på resan dit.

Jag hoppas att livet kommer att fortsätta som det gör. Med utmaningar, men även med belöningar och glädje. Och såhär i juletider får man önska sig saker, vilket jag tänker passa på att göra. Inga fysiska ting, ingen ny modern teknisk sak eller pengar. Jag vill ha en fridfull jul, med de jag älskar nära till hands, friska och krya. En jul utan skuld och dåligt samvete. Utan spel och instängda förskjutna känslor.

Tack.