Jag vet inte var jag ska börja, eller vad jag egentligen vill då fram. Det är ett enda virrvarv av en massa allt.

Sluta tänka! Kom igen, kör! Vad vill jag? Vad menar mina känslor? Vem var han egentligen? Kände jag honom alls? Varför är jag här? Han den andra gör mog glad, kör på det. Han den andra har ett problem han inte verkar ta tag i, vill du stå på sidan igen och gå sönder när du till slut inte orkar längre? Kämpa för det jag tror på! Tror jag på det här?

Ibland är det så enkelt, men ofta gör jag det så svårt.

Om saker hade varit annorlunda.. Ja då hade det ju inte varit så här. Nej det är helt klart.

Jag älskar min nya lägenhet. Jag tycker inte alls om min nya lägenhet. Den är ett hån. Den är en tillflyktsort. Den är en början på något nytt.

Är jag rädd att gå vidare? Vågar jag inte stänga dörren helt? Är det därför jag letar upp en konflikt som inte ens finns?

Sen mina jävla föräldrar. Jag skriver jävla nu för jag vill tro att jag känner mig arg på dem. Jag är besviken på dem för att de är så fördomsfulla. Det gör ju att jag tvivlar. Vågar inte satsa allt på den andra, för tänk om det går åt skogen då står jag där med skägget i brevlådan.

Å andra sidan, det är väl fan mycket bättre att försöka och satsa än att mesa runt i halvmesyr? De kommer aldrig kunna säga " vad var det vi sa", för de var bara ett par fega jävlar som inte vågade möta sina egna fördomar!?

Åå detta kaos i mitt huvud. Jag blir så trött. Varför ger jag mig själv utrymme att må såhär? Vill jag inte vara en glad prick?

Om han kunde ta tag i sin skit, och visa att han verkligen vill det här! Det stör mig, jag kommer inte vidare för att någon annan inte tar sig själv och oss på allvar? Jag har tidigare agerat stödmur, och nu är jag där igen. "Ska finnas där" och "vara så jävla behjälplig" eller vänta, "låta mig göra grovjobbet åt dig, så klart du ska slippa lille vän". NEJ!

Ställ krav nu, var stor och stark. JAG KLARAR MIG! ALLTID. Jag har P. Jag har J. Jag har flera andra om livet raserar. Framför allt har jag mig själv. Nu är det dags att börja lite på mig själv. Men det är så jävla svårt skriker den inre rösten.

Må så vara, men för att det är svårt- är det en anledning att inte försöka?

Dra åt helvete med dig ångest. Jag är trött på dig. Vi har spenderat så mycket tid ihop och det börjar bli så tröttsamt.

Idag följde du med mig innanför dörren, jag försökte mota ut dig men du var envis och hängde efter. Jag gav efter lite grann, försökte komma på något bra sätt att attackera dig på. En tår på kinden, en till..  Det händer att du flyr då. 

Men inte idag. Du bara hånlog lite mot mig, och undrade om jag inte hade mer att komma med.

Jag vet att det inte bara är det vanliga gamla du som stör mig. Du har lyckats mutera och intagit andra former. Dyker upp på de mest opassande ställen och tidpunkter. Och jag har tillåtit det. På sätt och vis så gillar jag dig. Någonstans i mig så ger det ett konstigt välbehag. Fyller ett tomrum på något vis.

Jag blir då aldrig klok på dig.