Härom dagen var jag ganska säker på att det var påväg åt rätt håll, att all förvirring och förstörelse hade avtagit. Men så lätt gick det inte. Jag försöker in i minsta detalj analysera vad detta egentligen för med sig, av vilken anledning jag måste gå igenom allt. Varför detta behöver ske och vad jag kan tänkas få ut av det.

Ibland kan jag tycka mig se svar och känna hopp för framtiden men just nu ser jag ingenting. Det är oskarpt med endast små små färgfläckar. Inget mer. Bara fläckar.

Livet är bra märkligt. Ena stunden kan man känna sig så säker, så trygg i tillvaron. Och helt plötsligt kan det vända så tvärt. Jag blir inte klok. Känner mig alldeles för tankspridd. Totalt förundrad över situtationen, hur säcken skall kunna knytas ihop på ett sätt så att alla parter tillslut ska kunna vända det förgångna ryggen och börjat se framåt igen. Börja förlåta, sluta leta anledningar och finna sinnesfrid.

Konstigt nog känner jag mig inte rädd denna gång. Inte heller ledsen eller arg. Jag är som ett stort lugn som bara avvaktande tänker sitta och se på. Utan att värdera för mycket eller önveranalysera.

Äntligen har jag kanske kommit fram, nått min punkt och erkänt för mig själv att jag är värd någonting mer. Att jag kan tillåta mig själv att känna glädje igen. Skratta, le, vara lycklig. Ända ut i fingerspetsarna.

Kanske möts vi halvvägs, kanske möts vi inte alls. Det återstår att se.

Jag kan vänta.