Jag anklagar honom för att bete sig underligt. Kanske ska börja med mig själv.. Mår hur som helst bättre idag, framsteg på en front. Undrar om mitt spel i måndags har något att göra med det. Släppte lös lite galenskap och ångest? 

Nä, ärligt talat får jag sluta hitta på ursäkter, vilket mitt huvud precis jobbade på att koka ihop. Jag tänker alldeles för mycket.

När jag tänker för mycket, försöker jag hitta lämplig kandidat att prata ut det med istället. Mamma är ett exempel på en bra sådan. Hennes mening är att hon tror att han inte vill verka för tillgänglig. Hmm. Eller så är han helt enkelt inte tillgänglig. Verkar mer logiskt. 

Det är hans beteende jag inte förstår mig på. Från "fan-vad-jag-vill-ha-dig-här-/kasta-sig-över, sova tillsammans, mys & gos, frukost, när-ses-vi-igen-fråga, till --> "vänta nu, jag är lite tillbakadragen och säger det rätt ut för jag tycker det går lite hastigt. Behöver egentid"

Dock ramlar det in ett meddelande med första mening i stil av "inte rusa fram" för att i nästa fråga om helgen..? För att i ett ännu senare undra vad jag gör för att han ville ses men att det blev lite sent när jag väl svarade. 

Är det bara jag som inte kan läsa mellan raderna eller är det så att jag kanske övertolkar? Skulle i och för sig inte vara något ovanligt. Men magkänslan är både upp och ner här, så frågan är om allt faktiskt är förvirrat. Han. Jag. Båda två. Hela situationen.

Jag vill bara ha honom, utan massa knas. I alla fall inte efter två månader. Okej om kanske ett halvår, då ska man tjaffsa. Dock är det här inte tjaffs utan mer komplicerat. När man bråkar får man i alla fall allt som oftast försoningssex- det förekommer inte i dagsläget. Tyvärr.

Jag blir knäpp på mig själv. På mitt eget huvud. Varför måste jag analysera sönder allting? Jag vill inte fördärva det här bara för det. Snälla, hjälp mig sluta tänka för mycket. Rädda mig från mig själv. 

Förstår inte hur jag lyckas. Man kan lätt säga att jag är en specialist på att göra en höna av en fjäder. I min värld, den fula verkligheten, är det gjort på en pisskvart. Ungefär som att jag söker efter någonting att gräva djupare i för att kunna finna fel och brister. Varför, varför gör jag såhär? Skapar problem av någonting som kanske inte ens är ett problem. Nog för att man aldrig kan vara helt säker men han har inte gett några större indiktioner på att så skulle vara fallet. Jag får ta och skärpa mig. Inte ta ut någonting på en tredje part. (Antar att det är där någonstans allting egentligen grundar sig. På en part i tidigare led. Vilket jag bör inse att jag inte kan göra någonting åt).

Jag vet inte om jag ska förklara mig. Och om jag nu gör det, hur ska jag förklara? Det kommer bli en abstrakt, knäpp och väldigt insnöad story. Kanske är bäst att avstå. Å andra sidan kanske det kan vara ett steg i rätt riktning att jobba på att sätta ord en känsla. Eller flera känslor för den delen. Göra det i form av en monolog, eller dialog till och med. 

Sanningen sägs vara längst, och om man håller inne med någonting är det lika illa som att ljuga? Eller är det kanske mer ett sätt att försöka klara av en situation på det sätt man tror sig klara av bäst?

Jag bör kanske ta ett kliv ut ur min bekvämlighets-zon. Jag gillar ju faktiskt den här mannen. 

[Han har till och med lyckats göra mig svartsjuk. (!?)]

Jag kan inte sluta tänka på dig. Du har etsat dig fast på min hornhinna och vägrar försvinna. Det är varken behagligt eller rogivande. Det gör mig faktiskt lätt galen. Jag vill inte hamna i gamla dåliga vanor. Jag ska inte hamna i galma dåliga vanor. 

Jag slog det dödande slaget imorse och fick inte precis den reaktion jag väntat mig. Eller egentligen vet jag inte vad jag väntat mig. Det verkar som att han kännt på sig det, och att han stålsatte sig på någotvis. Det är i alla fall vad jag hoppas. Det sista jag vill är att han kände sig likgiltig. Men helt ärligt har jag ingen anning, bara en magkänsla och den verkar svika mig mer och mer sista tiden så den ska jag kanske inte gå så hårt på längre. 

Jag vill inte att det ska sluta såhär. Men jag vet inte hur utfallet kommer att bli. Det enda som återstår nu är väntan. Odräglig, fruktansvärd väntan. Om jag höll på att gå under när vi höll kontakten, så kan jag lätt säga att det här har dränkt mig nu. Du var mitt syre, och nu går jag en plågsam död till mötes. 

Det sägs att allt har sin gång, att tiden läker alla sår och att om det är meningen att det ska ske så kommer det att hända. Problemet är att jag inte har tålamod att vänta, jag vill inte glida fram i någon sorts dimma och leva på hoppet. Jag vill ha det, och jag vill ha det nu. 

Om jag bara kunde krypa in i hans hjärna och se vad som försigår. Kanske skulle de besvara några av mina frågor, kanske skulle de bara komplicera till allt ännu mer. Tanken är i vilket fall himlans lockande. 

GE MIG EN VINK, EN LEDTRÅD. BARA EN LITEN LITEN FÖRANING OM VAD FRAMTIDEN BÄR PÅ. JAG VET INTE OM JAG KLARAR DET HÄR ANNARS.

Snälla, ta hennes saker, släng ut dem genom fönstret och säg åt mig att ta bilen till dig pronto!

(Om det nu finns en gud, hjälp mig! Jag vill ha den här mannen!)

Okej, nu är läget som följer. Klockan är snart tre, och jag har ett enormt behov av fått ur mig alla känslor, intryck och tankar som flödat under kvällens gång. Dock är det ingen som är vaken mer än jag, så det får helt enkelt bli till att tömma ur allt här. Skriva ut istället för att prata ut. Kanske lika bra det.

För det första, jag måste börja med att försätta tro på mig själv. Jag behöver ingen fast punkt i den bemärkelsen att någon fysiska sak, ett boläge eller en person kommer påverka hur jag väljer att känna inför livet. Jag ska hädanefter vara min egna fasta punkt, en mobil fast punkt helk enkelt. Jag ska inte låta världen knäcka mig, jag ska alltid gå med huvudet högt och känna att alla mina val jag gör är baserade på min egen tro och vad jag själv känner att jag vill göra och få ut av livet. Aldrig någonsin ska jag sätta mig själv i andra hand, aldrig spela mina kort utefter hur någon annan väljer att lägga sin hand. Jag är alldeles för bra för att sitta i ett hörn och vara ett "kanske". Inte fan ska jag nöja mig med något halvdant erbjudande. Det må hända att andra gör det, och att jag har gjort det. Men inte längre. Livet sägs vara kallt, ensamt och hårt, jag ska med alla mina medel jobba för att göra det varmt, kärleksfullt och lagom kämpigt. För problem kommer alltid finnas, det är bara en fråga om hur man väljer att handskas med dem. 

Så, där kom den rationella spyan. Mitt förnuft placerat på höger sida. Nu över till den vänstra emitionella.

Jag tror mig vilja vara en del av denna historia. I alla fall tills för en och en halv timme sen var jag rätt säker. Nu har det börjat krypa fram bristningar, små små sprickor kan skådas i fasaden om man ser efter noggrannt. Och jag är inte helt hundra längre. Ska jag återigen kasta mig med huvudet före och riskera att stupa och slå upp ett redan infekterat sår? Eller ska jag köra safe, och sätta på järnmasken och gå vidare, hoppas på att det löser sig med tankar som "är det meningen att det ska bli av så kommer det att ske"?

Just nu, vet jag inte. Det enda jag hoppas på är att få slippa leva i landet-mitt-emellan så länge till.

TODAY!/TOMORROW?:

* Jobbet har äntligen löst sig, där har vi en magkänsla som var rätt från början till slut.

* Jag jobbar på att se mitt lilla kryp-in som ett faktiskt boende. Det är trots allt tak över huvudet, trevligt sällskap och vetskap om att riktig kärlek kan existera bara man vågar tro på den och vårdar den väl.

* Om R nu vill leva i landet-mitt-emellan, ja då kan han ju få göra det, och då kanske M kommer väl till pass. De hjälper varandra ner i skiten. Grattis! Jag känner att jag avstår det kalaset och fixar mig ett eget jädrans party.

* F är lika rastlös som jag tydligen. Stackarn går tydligen runt med stödkrage, borde kanske lägga mitt krut där istället? Det sägs ju att man ska vattna där det växer...

* Jag ska göra ett avancerat och djupt försök till att inte, inte, inte överanalysera saker. 

* Jag ska njuta av mina sista två veckor av ledighet, och försöka komma på vart jag kan åka för att komma bort från allt ett tag. 

Over and out.

Jag vet inte var jag ska börja, vet inte vilken tråd jag ska börja dra i för att kunna lösa upp knuten. För tillfället känns det mest hopplös. Vi har alla tittat djupt i pandoras ask och är faktiskt inte säker på om ens hoppet lever kvar. Inte länge till i alla fall. Enligt myten ska just hoppet vara det sista som finns kvar där nere i kärlet, men om även det försvunnit... Ja då blir det nog mörkt.

Och det är lite vad det är just nu. Mörkt.

Hur jag än vrider och vänder på saken kommer jag inte fram till någonting. Ena stunden är jag helt säker på att jag funnit svaret, för att i nästa återigen kastas in i förvirring. Alla dessa olika teorier, idéer och tankar gör mig galen. Att hackas i småbitar, lemlästas för att sedan stekas i en stekpanna skulle kännas bra i jämförelse med det här.