Jag kan inte sluta tänka på dig. Du har etsat dig fast på min hornhinna och vägrar försvinna. Det är varken behagligt eller rogivande. Det gör mig faktiskt lätt galen. Jag vill inte hamna i gamla dåliga vanor. Jag ska inte hamna i galma dåliga vanor. 

Jag slog det dödande slaget imorse och fick inte precis den reaktion jag väntat mig. Eller egentligen vet jag inte vad jag väntat mig. Det verkar som att han kännt på sig det, och att han stålsatte sig på någotvis. Det är i alla fall vad jag hoppas. Det sista jag vill är att han kände sig likgiltig. Men helt ärligt har jag ingen anning, bara en magkänsla och den verkar svika mig mer och mer sista tiden så den ska jag kanske inte gå så hårt på längre. 

Jag vill inte att det ska sluta såhär. Men jag vet inte hur utfallet kommer att bli. Det enda som återstår nu är väntan. Odräglig, fruktansvärd väntan. Om jag höll på att gå under när vi höll kontakten, så kan jag lätt säga att det här har dränkt mig nu. Du var mitt syre, och nu går jag en plågsam död till mötes. 

Det sägs att allt har sin gång, att tiden läker alla sår och att om det är meningen att det ska ske så kommer det att hända. Problemet är att jag inte har tålamod att vänta, jag vill inte glida fram i någon sorts dimma och leva på hoppet. Jag vill ha det, och jag vill ha det nu. 

Om jag bara kunde krypa in i hans hjärna och se vad som försigår. Kanske skulle de besvara några av mina frågor, kanske skulle de bara komplicera till allt ännu mer. Tanken är i vilket fall himlans lockande. 

GE MIG EN VINK, EN LEDTRÅD. BARA EN LITEN LITEN FÖRANING OM VAD FRAMTIDEN BÄR PÅ. JAG VET INTE OM JAG KLARAR DET HÄR ANNARS.