Jag anklagar honom för att bete sig underligt. Kanske ska börja med mig själv.. Mår hur som helst bättre idag, framsteg på en front. Undrar om mitt spel i måndags har något att göra med det. Släppte lös lite galenskap och ångest? 

Nä, ärligt talat får jag sluta hitta på ursäkter, vilket mitt huvud precis jobbade på att koka ihop. Jag tänker alldeles för mycket.

När jag tänker för mycket, försöker jag hitta lämplig kandidat att prata ut det med istället. Mamma är ett exempel på en bra sådan. Hennes mening är att hon tror att han inte vill verka för tillgänglig. Hmm. Eller så är han helt enkelt inte tillgänglig. Verkar mer logiskt. 

Det är hans beteende jag inte förstår mig på. Från "fan-vad-jag-vill-ha-dig-här-/kasta-sig-över, sova tillsammans, mys & gos, frukost, när-ses-vi-igen-fråga, till --> "vänta nu, jag är lite tillbakadragen och säger det rätt ut för jag tycker det går lite hastigt. Behöver egentid"

Dock ramlar det in ett meddelande med första mening i stil av "inte rusa fram" för att i nästa fråga om helgen..? För att i ett ännu senare undra vad jag gör för att han ville ses men att det blev lite sent när jag väl svarade. 

Är det bara jag som inte kan läsa mellan raderna eller är det så att jag kanske övertolkar? Skulle i och för sig inte vara något ovanligt. Men magkänslan är både upp och ner här, så frågan är om allt faktiskt är förvirrat. Han. Jag. Båda två. Hela situationen.

Jag vill bara ha honom, utan massa knas. I alla fall inte efter två månader. Okej om kanske ett halvår, då ska man tjaffsa. Dock är det här inte tjaffs utan mer komplicerat. När man bråkar får man i alla fall allt som oftast försoningssex- det förekommer inte i dagsläget. Tyvärr.