Jag blir knäpp på mig själv. På mitt eget huvud. Varför måste jag analysera sönder allting? Jag vill inte fördärva det här bara för det. Snälla, hjälp mig sluta tänka för mycket. Rädda mig från mig själv. 

Förstår inte hur jag lyckas. Man kan lätt säga att jag är en specialist på att göra en höna av en fjäder. I min värld, den fula verkligheten, är det gjort på en pisskvart. Ungefär som att jag söker efter någonting att gräva djupare i för att kunna finna fel och brister. Varför, varför gör jag såhär? Skapar problem av någonting som kanske inte ens är ett problem. Nog för att man aldrig kan vara helt säker men han har inte gett några större indiktioner på att så skulle vara fallet. Jag får ta och skärpa mig. Inte ta ut någonting på en tredje part. (Antar att det är där någonstans allting egentligen grundar sig. På en part i tidigare led. Vilket jag bör inse att jag inte kan göra någonting åt).

Jag vet inte om jag ska förklara mig. Och om jag nu gör det, hur ska jag förklara? Det kommer bli en abstrakt, knäpp och väldigt insnöad story. Kanske är bäst att avstå. Å andra sidan kanske det kan vara ett steg i rätt riktning att jobba på att sätta ord en känsla. Eller flera känslor för den delen. Göra det i form av en monolog, eller dialog till och med. 

Sanningen sägs vara längst, och om man håller inne med någonting är det lika illa som att ljuga? Eller är det kanske mer ett sätt att försöka klara av en situation på det sätt man tror sig klara av bäst?

Jag bör kanske ta ett kliv ut ur min bekvämlighets-zon. Jag gillar ju faktiskt den här mannen. 

[Han har till och med lyckats göra mig svartsjuk. (!?)]