Jag är stolt över mig själv. Faktiskt.  För att jag vågar.

Jag hittade en gammal dagbok idag och blev förundrad över mig själv. Jag inser så här i efterhand att jag borde vara mer stolt över vad jag har uträttat och upplevt. Att jag hade den styrkan jag hade under hela den här proceduren med pappa (fortfarande pågående) har jag inte riktigt varit medveten om. Jag blev glad över att inse att jag trots att livet gick emot mig, att det var en ganska fin karusell att åka i den åldern, ändå försökte se så positivt på allt, på livet! Såklart fanns det stunder i boken att tolka då det kändes som om livet var bottenlöst och jag bara föll, längre och längre utan någonting som fångade upp mig. Att jag var ensam och ingen fanns till hands. Men i det långa loppet, om man ser till helheten nu när jag idag går tillbaka i tankens värld till den tiden, då känner jag att det här har hjälpt mig, stärkt mig.  Jag fasineras av min vilja att försöka lämna honom bakom mig men ännu mer av modet att inte ge upp. Att jag trots alla odds som talar emot ändå hela tiden försöker förstå. Förlåta.

Det sitter djupt inne och jag blir generad av att behöva prata om det. På något mörkligt vis känns det ungefär som att behöva prata om blommor och bin med sina föräldrar. Råka sätta på TV1000 kl. 00.00 hos kompisens föräldrar. Visa sig naken på jobbet.

Ja, okej det kanske är dåliga jämförelser men jag tycker till och med att det är hyfsat plågsamt att bara skriva ner allt. Just därför gör jag det. Och det gör mig stolt. För att jag försöker. För att jag övervinner. 

Utmanar.   Kämpar.       Överlever

När jag satt i bilen hade jag en massa tankar och idéer om vad jag skulle skriva. Men nu när jag sitter här med datan i knät så kommer det inte, kreativiteten står still.

Med närmare eftertanke och en tidsfundering slår det mig nu. ( I en sådär 4minuter, kanske inte någon längre tid egentligen men för mig som är en otålig person och egentligen vill att det mesta ska ha hänt "typ igår", är fyra minuter ibland ganska länge).

Men back on track, så här var det. Jag satt alltså i bilen och blev lite känslosam över en låt på radio. "Sometimes love comes around, it knocks you down.." osv

Kom då att tänka på avslutningsfesten för terminen, då jag och Herr E tummade på att det skulle vara vi om fem år. Läggas till bör att jag är i ett fastförhållande med V sedan cirka tre år, plus att vi bor ihop och precis skaffat husdjur..

Till saken hör även att jag och V kanske inte haft ett superförhållande den senaste tiden. Ibland känns det mer som att vi är ett väldigt bra kompispar och inte kärlekspar. Nog för att det ena inte bör utesluta det andra men..

Jag vet inte om det är så att jag är rädd för att binda mig och att en denna flört skulle kunna vara vägen "ut". För det måste jag nog erkänna att om jag skulle tala om allt jag tänkt om och funderat kring gällande Herr E, - hur snygg han är, mina fantasier om honom till exempel vi som eventuellt par, hur livet skulle vara ifall saker och ting var annorlunda,- då vet jag inte om V skulle bli så glad. Besviken skulle han nog bli, fastän det är rätt oskyldigt då vi aldrig gjort någonting alls! Nämnas bör i alla fall att han väcker något inom mig, det pirrar när jag ser honom, jag blir nästan nervös men ändå helt lugn. När jag umgås med honom vill jag att tiden ska stanna. Att det ska vara för evigt. Det där pirret kom med V förut men verkar på något sätt inte längre infinna sig.. Men det kanske är så det är med kärleken. Det är inte samma sak efter tre år tillsammans..

Det här gör mig så förvirrad!

Just nu skulle jag vilja ringa Herr E, prata och skratta. Om sommaren. Vädret. Livet. Allt! Men jag vet inte hur han skulle ställa sig till det. För SÅ mycket känner vi inte varandra. Han kanske skulle blir jätteglad, eller så är han bara neutral och pratar på som bekanta vänner emellan. Men jag vill ändå tro att det är det första nämnda då jag tycker mig ha fått känslan av att han i alla fall har ett litet öga för mig. Det enda sättet att få veta är att ringa men jag vågar inte. Rädd för vad som ska hända, både mellan han och mig och det jag har här på hemmaplan. Jag vet inte om jag klarar av fler stora omställningar just nu. Det  räcker med att försöka tackla vardagen med en nyckter alkolist till pappa som försöker göra rätt för sig i vardagen.

Jag vill tycka att livet är bra. Jag vill känna mig lycklig och tillfreds med tillvaron men det är något inom mig som inte låter sig tryckas ner och jag kommer snart bli galen om jag inte tar reda på vad det är! Mindre livskris, alldaglig svacka eller fördunken sanning som nu gör sig påmind, det återstår att se.