Jag är stolt över mig själv. Faktiskt.  För att jag vågar.

Jag hittade en gammal dagbok idag och blev förundrad över mig själv. Jag inser så här i efterhand att jag borde vara mer stolt över vad jag har uträttat och upplevt. Att jag hade den styrkan jag hade under hela den här proceduren med pappa (fortfarande pågående) har jag inte riktigt varit medveten om. Jag blev glad över att inse att jag trots att livet gick emot mig, att det var en ganska fin karusell att åka i den åldern, ändå försökte se så positivt på allt, på livet! Såklart fanns det stunder i boken att tolka då det kändes som om livet var bottenlöst och jag bara föll, längre och längre utan någonting som fångade upp mig. Att jag var ensam och ingen fanns till hands. Men i det långa loppet, om man ser till helheten nu när jag idag går tillbaka i tankens värld till den tiden, då känner jag att det här har hjälpt mig, stärkt mig.  Jag fasineras av min vilja att försöka lämna honom bakom mig men ännu mer av modet att inte ge upp. Att jag trots alla odds som talar emot ändå hela tiden försöker förstå. Förlåta.

Det sitter djupt inne och jag blir generad av att behöva prata om det. På något mörkligt vis känns det ungefär som att behöva prata om blommor och bin med sina föräldrar. Råka sätta på TV1000 kl. 00.00 hos kompisens föräldrar. Visa sig naken på jobbet.

Ja, okej det kanske är dåliga jämförelser men jag tycker till och med att det är hyfsat plågsamt att bara skriva ner allt. Just därför gör jag det. Och det gör mig stolt. För att jag försöker. För att jag övervinner. 

Utmanar.   Kämpar.       Överlever

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den jobbiga känslan av att vara fel, inte godkänd för de val man gör. Den ligger och skaver i mig, och gör att jag tvekar på mina egna beslut. Jag försöker stå upp för mig själv nu, betydligt mer än förut. Försöker vara stark, självständig och samtid...

Jag vet inte var jag ska börja, eller vad jag egentligen vill då fram. Det är ett enda virrvarv av en massa allt.   Sluta tänka! Kom igen, kör! Vad vill jag? Vad menar mina känslor? Vem var han egentligen? Kände jag honom alls? Varför är jag här?...

Dra åt helvete med dig ångest. Jag är trött på dig. Vi har spenderat så mycket tid ihop och det börjar bli så tröttsamt.   Idag följde du med mig innanför dörren, jag försökte mota ut dig men du var envis och hängde efter. Jag gav efter lite gran...

Tack för allt. Tack för tiden som var och det vi gjorde. Allt vi lärde oss och allt vi gick igenom. Det har format mig till den jag är idag och jag lovar att jag har blivit bättre på att både dammsuga och slänga smutstvätten i tvättkorgen. Vissa tar ...

Livet tar ibland tvära vändningar. Man ställs inför beslut man länge kanske vetat om eller som kom plötslig, men inte vågat ta. Och plötsligt då står man där, man tar klivet, rycker plåstret och bara gör det. Det är inte många personer som kan ta en ...