Jag är stolt över mig själv. Faktiskt.  För att jag vågar.

Jag hittade en gammal dagbok idag och blev förundrad över mig själv. Jag inser så här i efterhand att jag borde vara mer stolt över vad jag har uträttat och upplevt. Att jag hade den styrkan jag hade under hela den här proceduren med pappa (fortfarande pågående) har jag inte riktigt varit medveten om. Jag blev glad över att inse att jag trots att livet gick emot mig, att det var en ganska fin karusell att åka i den åldern, ändå försökte se så positivt på allt, på livet! Såklart fanns det stunder i boken att tolka då det kändes som om livet var bottenlöst och jag bara föll, längre och längre utan någonting som fångade upp mig. Att jag var ensam och ingen fanns till hands. Men i det långa loppet, om man ser till helheten nu när jag idag går tillbaka i tankens värld till den tiden, då känner jag att det här har hjälpt mig, stärkt mig.  Jag fasineras av min vilja att försöka lämna honom bakom mig men ännu mer av modet att inte ge upp. Att jag trots alla odds som talar emot ändå hela tiden försöker förstå. Förlåta.

Det sitter djupt inne och jag blir generad av att behöva prata om det. På något mörkligt vis känns det ungefär som att behöva prata om blommor och bin med sina föräldrar. Råka sätta på TV1000 kl. 00.00 hos kompisens föräldrar. Visa sig naken på jobbet.

Ja, okej det kanske är dåliga jämförelser men jag tycker till och med att det är hyfsat plågsamt att bara skriva ner allt. Just därför gör jag det. Och det gör mig stolt. För att jag försöker. För att jag övervinner. 

Utmanar.   Kämpar.       Överlever