Den jobbiga känslan av att vara fel, inte godkänd för de val man gör. Den ligger och skaver i mig, och gör att jag tvekar på mina egna beslut. Jag försöker stå upp för mig själv nu, betydligt mer än förut. Försöker vara stark, självständig och samtidigt eftertänktsam. Men det är svårt när man hela tiden blir ifrågasatt, antingen tydligt uttryckt med peakar och kommentarer. Eller bara genom gester och minspel/kroppspråk.

Att bli bjuden med armbågen gör inte dirket att man känner sig mindre utanför, eller att man blir "bortglömd" för att ni missade tiden när ni skulle dyka upp (det kanske inte var så viktigt ändå att komma och titta, fastän ni borde förstått att det var viktigt för mig att ni var där?). Om ni inte tycker det är roligt eller bryr er, sluta då fan att låtsas i så fall. Säg hellre som det är. Jag skulle ta det bättre, och kunna känna mig lite mer värdig att jag i alla fall kan tackla sanningen. Men ni kanske är för små för att säga som det är? Är ni för fega?

Jag ska inte behöva förklara mig, ursäkta mig för det jag gör eller vill. Det ska inte vara så i en familj, att man måste leva upp till vissa normer för att vara godkänd. Att man ska göra vissa val i livet för att accepteras och få vara med på samma villkor som alla andra. Det är inte kärlek att inte få vara som man är, att behöva göra om sig eller sina val, eller inte tala om vad som händer i ens liv för rädslan att det ska bli obekvämt och dålig stämmning.

Den tyngande tystnanden som uppstått när jag försökt närma mig att berätta om saker i mitt liv, att vi bokat en resa som jag ser väldigt mycket fram emot. Den lilla gnutta hopp om att ni kanske ska vara intresserade och fråga mig lite om det, som sen dör i tystnaden eller av något annat ämne som kommer på tal. För varje gång det händer, så försvinner en del av min relation till er. Hoppet sinar långsamt, och jag ser oss tyna bort sakta men säkert.

Jag vill inte ha saker otalt mer er, men jag orkar inte försöka passa in i er mall. Vill inte. Ni är inga bra människor i dessa lägen. Självrannsakan - googla det?

Undrar ibland vad ni är rädda för, er själva? Era egna fördommar? Fan vad jobbigt det kan vara va, lika bra att skita i det så man kan hålla sitt eget huvud uppe bland molnen och tro att man vet bättre. Bara för att man är lite äldre. Men jag tror inte vishet automatiskt kommer med tiden, och framför allt inte i ert fall.

Fy på er alla som inte låter människor leva det liv de vill. Som dömmer och ser ner på andras val. Som tror sig veta bättre, och inte drar sig för att tala om det. Ni är bara små trångsynta människor med stora egon och dålig självinsikt. Hoppas alla era planer går i stöpet, att era "perfekta" liv faller sönder likt raserade korthus. Ni förtjänar inte bättre.

Jag blir så frustrerad. Jag trodde verkligen på villkorslös kärlek.

Jag vet inte var jag ska börja, eller vad jag egentligen vill då fram. Det är ett enda virrvarv av en massa allt.

Sluta tänka! Kom igen, kör! Vad vill jag? Vad menar mina känslor? Vem var han egentligen? Kände jag honom alls? Varför är jag här? Han den andra gör mog glad, kör på det. Han den andra har ett problem han inte verkar ta tag i, vill du stå på sidan igen och gå sönder när du till slut inte orkar längre? Kämpa för det jag tror på! Tror jag på det här?

Ibland är det så enkelt, men ofta gör jag det så svårt.

Om saker hade varit annorlunda.. Ja då hade det ju inte varit så här. Nej det är helt klart.

Jag älskar min nya lägenhet. Jag tycker inte alls om min nya lägenhet. Den är ett hån. Den är en tillflyktsort. Den är en början på något nytt.

Är jag rädd att gå vidare? Vågar jag inte stänga dörren helt? Är det därför jag letar upp en konflikt som inte ens finns?

Sen mina jävla föräldrar. Jag skriver jävla nu för jag vill tro att jag känner mig arg på dem. Jag är besviken på dem för att de är så fördomsfulla. Det gör ju att jag tvivlar. Vågar inte satsa allt på den andra, för tänk om det går åt skogen då står jag där med skägget i brevlådan.

Å andra sidan, det är väl fan mycket bättre att försöka och satsa än att mesa runt i halvmesyr? De kommer aldrig kunna säga " vad var det vi sa", för de var bara ett par fega jävlar som inte vågade möta sina egna fördomar!?

Åå detta kaos i mitt huvud. Jag blir så trött. Varför ger jag mig själv utrymme att må såhär? Vill jag inte vara en glad prick?

Om han kunde ta tag i sin skit, och visa att han verkligen vill det här! Det stör mig, jag kommer inte vidare för att någon annan inte tar sig själv och oss på allvar? Jag har tidigare agerat stödmur, och nu är jag där igen. "Ska finnas där" och "vara så jävla behjälplig" eller vänta, "låta mig göra grovjobbet åt dig, så klart du ska slippa lille vän". NEJ!

Ställ krav nu, var stor och stark. JAG KLARAR MIG! ALLTID. Jag har P. Jag har J. Jag har flera andra om livet raserar. Framför allt har jag mig själv. Nu är det dags att börja lite på mig själv. Men det är så jävla svårt skriker den inre rösten.

Må så vara, men för att det är svårt- är det en anledning att inte försöka?

Dra åt helvete med dig ångest. Jag är trött på dig. Vi har spenderat så mycket tid ihop och det börjar bli så tröttsamt.

Idag följde du med mig innanför dörren, jag försökte mota ut dig men du var envis och hängde efter. Jag gav efter lite grann, försökte komma på något bra sätt att attackera dig på. En tår på kinden, en till..  Det händer att du flyr då. 

Men inte idag. Du bara hånlog lite mot mig, och undrade om jag inte hade mer att komma med.

Jag vet att det inte bara är det vanliga gamla du som stör mig. Du har lyckats mutera och intagit andra former. Dyker upp på de mest opassande ställen och tidpunkter. Och jag har tillåtit det. På sätt och vis så gillar jag dig. Någonstans i mig så ger det ett konstigt välbehag. Fyller ett tomrum på något vis.

Jag blir då aldrig klok på dig.

Tack för allt. Tack för tiden som var och det vi gjorde. Allt vi lärde oss och allt vi gick igenom. Det har format mig till den jag är idag och jag lovar att jag har blivit bättre på att både dammsuga och slänga smutstvätten i tvättkorgen. Vissa tar lite tid på sig att vakna ibland. Egentligen kanske det inte var så viktigt, men det blev det. Jag försökte förstå, försökte finnas där. Ibland till den grad att det kändes som jag helt vänt ut och in på mig själv, och glömde bort vem jag var. Tyckte jag gjorde allt jag kunde så förstod inte varför jag inte fick något positivt utfall. Det är alltid lättare att se på allt med perspektiv, och så här i efterhand skulle jag nog försökt lika mycket men på ett annat sätt. Men jag gjorde så gott jag kunde, och du också. Det gick bara inte den här gången.

Så, tack för alla glada dagar, alla roliga minnen med både hästar, tävlingar, bilturer och snickerier. Det finns med mig både mentalt och i saker jag förvarar i tryggt förvar. Vissa av sakerna gör mig så ledsen att se just nu, riktigt jävla skitledsen för att vara ärlig. Men det är inte alltid lätt att släppa taget om det som var, att till hundra procent erkänna att de storslagna planer vi hade inte är verkligheten längre. Det tar mig hårt, speciellt när jag blir påmind om dig via saker och minnen blossar upp. Jag vill inte ha det som vi hade, men jag blir ledsen för att alla glada stunder vi delat nu fått ett slut. En del av mig går vidare, den andra bearbetar fortfarande. Det får ta sin tid, jag var bara inte förberedd på att det skulle kännas så här mycket. Men det är väl inte så konstigt när allt kommer omkring.. Hur det än var så var du den trygga punkten i mitt liv, min bästa vän. Och nu finns du inte där längre. Inte på samma sätt. Den omställningen går inte på en dag..

Jag har lyckats negligera det en tid, det vet jag. Var så upptagen med att leva livet att det inte fanns utrymme att tänka på det. Men nu har det kommit ikapp mig, och ja nu gör det ont.

Grattis på födelsedagen. Jag hoppas den blir storslagen, och att jag kunde dela den med dig på något sätt. En del av mig kommer alltid älska dig. Den fina delen som du inte visade så ofta men som jag vet finns där. Det är den jag minns och det är det som gör mest ont. Jag hoppas i vilket fall att du är lycklig, eller att du en dag finner den. Jag är på god väg, den är inte rak men jag tar mig framåt. Det är helt klart skrämmande, skitäckligt emellanåt för att vara helt uppriktig, att inte ha allt klart i sikte men det ordnar sig. Det gör det alltid.

Livet tar ibland tvära vändningar. Man ställs inför beslut man länge kanske vetat om eller som kom plötslig, men inte vågat ta. Och plötsligt då står man där, man tar klivet, rycker plåstret och bara gör det. Det är inte många personer som kan ta en med storm, som kan vara början på något nytt och fantastiskt. Som gör en till en bättre människa och får en att göra saker man aldrig man trott man ska klara av. Med bravur! 

"En tanke:

Sluta försöka hjälpa din partner att bli känslomässigt närvarande. Det leder inte åt hållet du önskar. Ta exemplet med en missbrukare: de förändras inte för att vi ber om eller kräver det. Hur mycket du än ställer upp, är det likt tillfällig konstgjord andning.

Människor KAN förändras när de själva vill på djupet. Livet tvingar fram det efter några slag mot botten och skalet spricker. Inte för att du längtar efter det.

Det bästa vi kan göra för den otillgängliga personen och oss själva, är att gå vår väg. Nej, det är inte enkelt men varför skall du behöva nöja dig med bördsmulor? Vem har talat om för dig att det är ok? Vissa dörrar behöver stängas så att andra kan öppnas.

Vad för slags landskap vill du skall speglas i dina ögon?"

Det vore så bra om du gick din väg

stängde dörren och aldrig komma tillbaka

Att du gjorde det åt mig så jag inte hade något val

Inget sen, inget kanske, inget om, inget inget inget

Jag låter dig ha din onsdagkväll, din frånvaro och allt som kommer med det

Alla val kostar, allt ger konsekvenser

Så fokus på rätt saker nu

Inte leva i det för flutna, det förgågna

Kom ihåg att du ville det här

Att du fortfarande vill

Att du står fast

Kavla upp armarna och lev lite för fan

Huvudet högt, blicken framåt

Bygger upp det som rivits ner

Vägrar ge upp, kommer aldrig ge upp

Tillsammans med dig känns det möjligt

Allt är okej, allt är okej

Höger fot, vänster fot

Det gick så fort, allt snurrade runt

Höger fot, vänster fot

Sätter den ena framför den andra och börjar gå

Höger arm, vänster arm

Pendlar fram åt, pendlar bakåt

Vart är jag påväg?

Ge mig allt, ge mig hela världen

Ge mig allt som betyder nåt

Ge mig allt som betyder nåt

Höger fot, vänster fot

Det går snabbt nu, men vi hänger med

Höger arm, vänster arm

De är starkare nu, så mycket starkare nu

Du ger ett finger men jag tar en hel hand

Tar din hand

Kom om du vågar, vi har ju redan börjat gå

Börjat gå

Höger fot, vänster fot

Det går snabbt nu, men allt är mycket klarare nu

Höger arm, vänster arm

Pendlar framåt, pendlar bakåt

Vad väntar du på?

 Vi har ju redan börjat gå, börjat gå