Kände att jag slets mellan att bara vilja krypa upp i hans famn och kramas, samtidigt som jag kände en jävla frustration. Ville kasta saker i väggen, skrika, slå. Ja, ha sönder saker, typ hämta allt porslin och bara sula rakt in i väggen. Det kändes jävligt fint i tanken. Försökte att jobba bort de tankarna dock. Kanske berodde frustrationen på att vissa av mina behov inte tillfredsställt. Jag hade varit intställd på att få hett jäkla sex hela dagen, och sen somnar mannen i soffan. Med fet huvudvärk. Grattis. Började på morgonen med en mindre diss, "borsta tänderna" känns som en värdelös ursäkt. Det var väl bara för honom att paddla iväg till badrummet, go nuts med borsten och komma tillbaka tre minuter senare? 

Jag är verkligen inte bra på att hantera känslor när det blir något helt annat än jag från början ställt in mig på. Eller väntat mig. När jag trånat efter något en hel dag, och mannen ifråga gett gensvar, så finns det inte i min värld att ett annat slut skulle komma på tal. Men jag kan tydligen ha fel. Liksom tidigare fall. Frågan är; är det verkligen att jag inte fått komma till som format hela denna sjukliga tillställning i mitt huvud? Ett litet ynka problem kan tyckas. Men..

Problemet är att det spårar ur. Totalt. Allt bara låser sig och en fet jävla rastlöshet anfaller alla mina celler. Tar över hela hjärnkontoret och slår knut på tankegångarna. Kan inte koppla av, kan inte sitta still. Kan absolut inte somna. Jag blir ledsen. Frustrerad. Arg. Sur. Tar ut det på R. Tänker fula saker om honom och räknar upp alla dåliga sidor jag kan komma på att han besitter. Fan vad underbar jag är.. (Låt ironin flöda)

Ser ingen annan utväg än att gå. Bara lämna lägenheten och försöka reda ut trasslet som bara blir värre och värre ju mer tid som går. 

Försöker dock med att borsta tänderna, samt gå lite i lägenheten. Spänna hela kroppen och bara skrika (tyst inombords så jag inte väcker mannen med katastrofal huvudvärk). Hjälper föga. Nästan så det bara triggar ännu mer. 

Sätter mig i soffan och hoppas på att jag kanske kan lugna ner mig själv. Kolla lite på en serie jag tycker om. Det borde väl hjälpa, vafan? 

Icke sa nicke. 

Skorna åker på. Stänger väskan, men behåller mobilen i handen. Tänk om han vaknar. Vill att han vaknar..

Öppnar dörren, kliver ut, och tre trappor senare är jag ute i den halvljumma sensommaren. 

Jag har nog inte ens hunnit gå femhundra meter innan jag hör den välbekanta ringsignalen.

OM jag bara kunde vara trevlig, resonelig. Försöker förklara att jag inte var trött, och att jag tänkte gå hem och hämta nån typ av huvudvärkstablett. Vet inte om budskapet gick fram eller ej. Att jag bara gick, det har vi båda två konstaterat i alla fall.. Men tillbaka kunde jag inte gå, och det gjorde jag inte heller. Porten skulle ju vara låst. - Är det svårt att gå ner och öppna? Kändes inte i detta fallet som att det var ett alternativ. Av alla dessa dagars SMSande med att vara så jävla sugen och sakna en, det kan ta och slänga sig i väggen. Precis så kändes det i alla fall. 

Gick hem med en konstig blandning av känslor,- arg som fan, sur, frustration som inte går att ta på, ledsen, saknad.. Tänkte att om jag möter på nån så var så god att försöka er på vad ni vill, våldtäkt, slagsmål. I don't give a crap. 

Kom hem tryggt och säkert. 

Smällde igen dörren, kände att det nästan vore skönt om jag väckte någon granne. Satte mig i soffan och passade på att sulade skorna i väggen, det kändes skönt. Framför allt billigare än att hämta alla tallrikar och glas. Har varken råd eller lust att betala nytt porslin eller städa upp keramikspillror/glas imorgon. 

Vill inte ha några bevis för vilken jävla mess jag är just nu. 

Känns att sommaren är här nu. Går hemma i shorts och bara njuter av tillvaron. Kan koppla av nu och det är underbart. I helgen blir det linkan för hela slanten, se framemot det något enormt! Hur det än blir med M så ska jag se till att det blir en kanonhelg med K. 

Jag har min häst, mina vänner och en dag kvar till semester.. :)

Ena stunden känns allt svart. Sen ringer man en god vän, åker på en liten grusväg, sätter sig på en ljugarbänk tillsammans, pratar och saker (som innan verkade så komplicerade) och helt plötsligt kan man se allt i en helt ny dager.  Märkligt. Men jag antar att det är så livet är. Ofta.

Jag älskar denna tjej, och genom ärlighet och raka kort kan jag få ut så mycket. Och även ge tillbaka. 

Har fått en inbjudan ikväll också. Nog för att jag fortfarande funderar lite väl mycket ibland, men det verkar ju verkligen vara ett gott tecken!? 

Kommer somna med ett leende på läpparna..

Girls night på altanen. Mysigt som attans! Men var är karlarna? Tanken från början var ju att det bara skulle vara vi tjejer, men jag är grymt sugen på ett stort party! Alla har precis åkt hem och här sitter jag och känner att det rycker i mina lurviga. 

Tänker för mycket på saker som inte är just nu. Saker som hänt igår, eller saker jag hoppas ska hända inom en snart framtid. Övergår till att tänka att jag ska fokusera på Nu, och att det löser sig. Vågar inte riktigt hoppas, men det klickade ju?! Om det finns något i stil med övernaturliga krafter, önskar jag att det jag tänker nu faktiskt slår in. Att det finns något som känner av min vilja och hjälper mig dit. Evigt tacksam. 

Tänkte skriva " Tänk om han är mannen i mitt liv?!" Stört som attans. Samtidigt som jag faktiskt känner lite så är även på något vis kanske lite överilat, och patetiskt. Därefter blev jag skrockfull.. Tänk om jag förstörde det nu?

If you can dream it, you can make it.. 

Är rädd för att aldrig träffa någon. Att behöva leva ensam. Tänker på brors kommentarer om att jag är kräsen, alla komplimanger jag fått för att jag är så trevlig, lätt att umgås med, snygg, söt, rolig.. blabla.. Ska försöka fokusera på det. Kan andra lyckas ska jag banne mig också göra det!

En hyfsat tidigt läggdagstid, följt av en bra sund frukost och morgonträning kommer nog göra susen! 

Gaaaah! Vad jag är nyfiken på framtiden. Ibland så vill jag verkligen fuska lite, tjuvkika för att sen kunna njuta lugnt av livet med vetskap om att allt kommer lösa sig!

Ska försöka ta allt med lite ro. 

Livet förundrar mig så. Jag kan göra i princip ingenting i flera dagar, och då blir jag så grymt ineffektiv. Sen kan det bara vända. På ungefär fem minuter. Ett samtal från någon, en konversation på MSN eller liknande. 

Jag undrar som saker jag gör idag, har någon inverkan på vad som kommer att hända sen. Längre fram i tiden. Får det några konsekvener hur jag kommer leva och må om fem år, om jag gör ditten eller datten just nu?

Ibland blir jag så nyfiken, vill på smyg dra undan ridån till framtiden och ta mig en titt. Få en vink om jag är på rätt väg. Jag har så mycket drömmar jag så gärna vill ska gå i uppfylelse! Och det gör mig samtidigt så rädd, tänk om det inte inträffar? Kanske blir det något annat ännu bättre då, som jag inte kunnat eller vågat hoppas på? 

Det är mycket frågor utan svar nu. 

----------------------------------------------

R gör min konfunderad. Igen. Jag kan inte riktigt leva utan honom just nu. Håller kontakten på ett eller annat sätt. Som om vi inte kan leva med varandra, men inte utan varandra heller. Konstigt. 

vad håller vi egentligen på med?

Mitt pessimistiska jag säger att han bara vill ha lite fysisk närhet. Men sen knäcker han ur sig saker som att han drömmer om att vi går och handlar ihop. Tror att drömmar är bearbetning av intryck och känslor. 

-----------------------------------------------------

Ska åka och kolla på min fyrbenta vän nästa helg igen. Hoppas så att jag har lyckan på min sida!

Jag vill så gärna att allt ska bli bra. Att det ska ordna sig. Jag får helt enkelt jobba lite på att allt ska lösa sig. På egen hand. Tror jag överlevt rätt mycket hittills, så det borde gå nu också. Bryta ihop, komma igen! 

Det enda vi gör är att kasta spya på varanda. Alla vill ha ut sin frustration, ilska, sorg. Varför står vi inte tillsammans och försöker hitta en lösning istället? Jag har svårt att prata om saker, det hjälper inte precis att alla går i försvarsställning och för varsin monolog. 

//Jag vänder tydligen kappan efter vinden. Jag är respektlös. Jag gör det som passar sig bäst för mig.//

Tidigare har jag fått höra att jag ska sluta bry mig om alla andra, vad de tycker och tänker. Sluta ha dåligt samvete för allt och ingenting. 

Det här gör mig förvirrad. Ska jag eller ska jag inte göra det som passar mig? Jag brukar vara expert på att analysera sönder saker, och nu när jag ibland försöker att bara ta en dag itaget, ja då är det också fel? Eller?

Se, redan nu bröt jag det igen. Funderade för mycket på andra. Det var ju fel. Eller vänta nu, hur var det? Nej, jag står på mig, går min egen väg. Jag gör det som känns rätt för mig! Nej, det gör jag inte. Då är jag respektlös, vänder kappan efter vinden!? 

Paradoxalt.

Jag vet inte hur jag mår. Jag mår ungefär som jag tänker att jag mår. Tror jag. Jag kan må bra om jag säger att jag mår bra. För jag mår bra. Ofta. Inte alltid, men ofta. Finns det någon som alltid mår bra? Hur vet man att man är fullt ut lycklig? Jag vet inte om man någonsin blir det. Om det finns 3 bra saker i livet, och en dålig. Ska man haka upp sig på den dåliga då? Om man inte gör det, skjuter man bara undan ett problem då? 

Tåls att tänka på. Eller inte tänkas på alls. 

En häst påstås inte göra mig lycklig, men det är en dröm jag haft länge som jag egentligen inte ens vågat tänka fullt ut. Rädd för att jag kommer måla upp en fantasi som kommer förbli just en fantasi och ingenting mer. Så nu när jag har ett bra jobb (som jag dessutom trivs med!) så känner jag att det kan vara dags att ge denna dröm i present till mig själv. För jag är värd det!

Sånna här tankar får mig att må bra. Jag känner att jag får motivation, känner lite livsglädje. Jag ska inte tappa greppet, ska inte kasta in handduken. Jag klarar mig, jag står upp. Och om jag faller, då reser jag mig igen! För jag är mig själv, jag tycker om mig själv. Positiva tankar, det premieras. Någonstans tror jag att vi alla hoppas, för hade vi inte gjort det då hade vi inte engagerat oss på detta sätt. Vi hade inte skrikit ut vår smärta till varandra på det här viset. Inte tagit upp till diskussion ett problem av denna art. 

Ge mig lite hjälp nu, jag är på rätt väg men jag behöver en knuff!

Ska presentera min idé om att vi borde prata med varandra om att komma fram till en lösning tillsammans. Vi sitter alla i samma båt och ingen trivs med situationen. Vi är alla slitvargar, dags för kamp!

Jag känner mig ensam på något sätt. Skulle också vilja ha någon att dela allt med. Vakna på morgonen, sova ut i famnen på en annan person. Men det lyser med sin frånvaro. 

Jag saknar R. Lite i alla fall. Jag är inte säker på om det är honom eller själva saken i sig. Skulle vilja att någon hörde av sig. Känna att någon brydde sig. Frågade om min dag. 

Men icke.

------

Jag vill inte bli en butternisse, men det är svårt när jag känner mig trasig inombords. Då är det lätt att anklaga världen. Skylla på den och dess dumhet. Att den får mig att känna såhär. Vem skulle jag annars beskylla?

Oftast skuldlägger jag mig själv. Kan göra en lång lista på alla mina fel och brister. Det är svårare att göra en positiv.

Inte ens lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet fungerar just nu, jag kan inte sitta still. Inte heller ligga helt plakat i sängen. Det ger bara stress och ångest.

Heja heja. Det här går så bra.

Ska åka och rida på T snart, sen tror jag att det får bli gymmet tills jag spyr eller nåt. Kanske kan sova lite på det och hoppas på att imorgon blir bättre.

Rita albumcover kanske kan fungerar också. Men det är svårt att vara kreativ i ett sådant här tillstånd. Känner mig låst på något vis. Det vill sig inte, och jag är bara kritisk till allt. Det blir inte bra helt enkelt.

----

Det stör mig att jag inte kan ta beslut längre. Velar fram och tillbaka. Eller velar inte alls. Funderar på vad jag ska göra, kommer på en sak, förkastar den, ändrar mig till något annat. Kommer på att jag känner för att göra något, men känner sen efter igen och vill inte göra någonting alls. Känner för att hitta på något. Vill bara vara hemma, bör passa på att ta det lugnt. Känner stressen. Kan inte koppla av. Känner mig utmattad. Utlämnad. Ensam. Vem ska jag ringa? Vem vill göra någonting idag? Jag vill göra någonting. Jag vill inte vara med. 

Jag önskar så att det var mig han hade slängt i golvet. Jag hade gjort vad som helst för att ta smällen själv. Det gör mig så ont att se henne såhär. Det finns ingenting jag kan göra. Jag måste försöka acceptera min otillräcklighet. Jag hatar honom för att han gör oss detta. 

Låt oss alla brinna. Gränsen för vad vi klarar av har vi passerat för länge sen. Ge oss nåd, vi orkar inte länge till. Gör slut på vårt lidande. Snälla.

-----

Jag ville bara vara lycklig. Men det är tydligen inte så bara. Det är för mycket begärt.