Jag mår bra. Riktigt bra faktsikt. Fortfarande. Men jag är en bit konfunderad. Tänk om A inte känner som jag. Inte för att det dirket verkar finnas några starka argument för att det inte vore så, men jag kan inte hjälpa mig själv ur mitt inre (dock mindre) grubblande. Tror att jag är rädd för att bli sårad nu när jag bara kör på och går på känsla. I'm like all in, och håller det inte kommer jag bli förkrossad. Om han bara kunde inse hur hårt jag är påväg att falla. Om han kunde se in i mig och känna hur jag känner när han tar på mig, kysser mig, rör vid mig. Gud, det är nästintill svimfärdighet.

Måtte någon där uppe hjälpa mig så att jag håller rätt kurs.

D ringde igår också. Mitt i allt. Han känns så långt borta på något sätt. Det kommer nog bli konstigt att ses imorgon. Vet inte riktigt hur jag ska bete mig, bör jag säga något om A redan nu?

Vill helst av allt bara tala om för alla i hela världen, skrika rätt ut till alla, att A är min. Men jag vet inte riktigt om den slutsatsen går att dra än. Om han ändå kunde ta första steget och säga det. Att han vill vara min, bara min. Att han vill att jag är hans. Bara hans.Det skulle underlätta.

Samtidigt kanske det är klokast att inte rusa på för fort, skynda på allt och göra det förhastat. Men hur lätt är det när hjärtat bara säger låt gå? När jag äntligen släppt hjärnan, lämnat den bakom mig och flytit med i flowet.

Undrar hur D skulle ta det. Är det förolämpande att finna en ny kärlek två dagar efter att man brytit ett tre och ett halvt år långt förhållande?

Om det känns helt rätt med den nya personen och han gör en till en väldigt lycklig person?

På någotvis känns det som om D och jag brytit för länge sen, att det bara är den formella biten som nu avlagts. Tiden ska läka alla sår, men jag tror inte att mitt hjärta är beroende av minuter, timmar och dagar utan att bearbetningen är det avgörande. Och när jag tänker efter har jag bearbetat mitt gamla förhållande under i princip hela mars och april. Panik- och ångetattacker, sömnpiller och psykbryt. Kan nog erkänna mig någorlunda friskförklarad från det, från honom nu. 

Men det är ändå tragiskt.På något sätt i alla fall.

Hur kan en människa som man älskat så mycket försvinna ut ur ens känsloverksamhet och inte längre stå för den stabila grund som man så länge vilat på?

Det är märkligt, och jag förstår inte speciellt mycket av det. Men nu är läget som det är och jag ska försöka, försöka försöka, att inte lägga för mycket vikt på det som varit. Jag ska blicka framåt och se möjligheterna, hålla tummarna och gå på min magkänsla. Den brukar guida mig rätt.

Det var ett tag sen jag var här sist och skrev av mig. Kanske för att jag mådde så pass bra ett tag att jag inte kände att jag behövde skriva ur mig allt. Kanske för att jag ett tag mådde så dåligt att jag inte pallade få ur mig en enda ynklig rad. Båda två får stå till svars. 

För tillfället känner jag mig rätt bra, eller jag vill känna mig så. Bra alltså. Men ändå är det några saker som ligger och gror under ytan. På sätt och vis vill jag bara komma vidare, avsluta det jag håller på med och ta nya tag. Men det kommer att dröja, lite grann i alla fall. Det vet jag. Ändå kan jag inte låta bli att vilja ha det så.

Livet har lärt mig att det i slutändan oftas blir som man vill. Så troligen kommer det här väl också att gå som jag vill.

Jag tror mig veta hur jag vill ha det. Mestadels av tiden i alla fall. Men det finns fortfarande stunder då jag tvekar lite. Eller fegar mig ur kanske är rättare sagt.

Om jag inte vore så impulsiv kanske det vore lättare, eller så vore det kanske ännu värre då jag skulle vilja analysera allt femton gånger om. Vad vet jag. Ingenting känns det som för tillfället.

Hästen är i alla fall på G igen, och jag har skaffat mig två nya bekantskaper. En av dem kanske är en genväg ut ur mitt grubblande.. Hrrmmm..

M och jag har hur som helst väldigt roligt åt det hela. Skratta nu R, när du läser det här! Bli på glatt humör och tänk dig tillbaka in i den tiden då vi satt i bilen och drog våra livs problem för varandra och lekte hjärnskrynklare åt varandra. 

När det känns som om det inte finns någonting kvar, allt är tomt och vägen vuxit igen, tänkt dig hur du skrattar i gott sällskap, ler efter en fin känsla i tävlingsprogrammet, hur mamma alltid finns där och bror försöker vara en hjälpande hand. Ge en tanke åt far som försöker. Hitta tillbaka till livsglädjen och våga se på framtiden, ovetande men med nyfikenhet.

Det kommer gå bra, det gör det alltid.

Härom dagen var jag ganska säker på att det var påväg åt rätt håll, att all förvirring och förstörelse hade avtagit. Men så lätt gick det inte. Jag försöker in i minsta detalj analysera vad detta egentligen för med sig, av vilken anledning jag måste gå igenom allt. Varför detta behöver ske och vad jag kan tänkas få ut av det.

Ibland kan jag tycka mig se svar och känna hopp för framtiden men just nu ser jag ingenting. Det är oskarpt med endast små små färgfläckar. Inget mer. Bara fläckar.

Livet är bra märkligt. Ena stunden kan man känna sig så säker, så trygg i tillvaron. Och helt plötsligt kan det vända så tvärt. Jag blir inte klok. Känner mig alldeles för tankspridd. Totalt förundrad över situtationen, hur säcken skall kunna knytas ihop på ett sätt så att alla parter tillslut ska kunna vända det förgångna ryggen och börjat se framåt igen. Börja förlåta, sluta leta anledningar och finna sinnesfrid.

Konstigt nog känner jag mig inte rädd denna gång. Inte heller ledsen eller arg. Jag är som ett stort lugn som bara avvaktande tänker sitta och se på. Utan att värdera för mycket eller önveranalysera.

Äntligen har jag kanske kommit fram, nått min punkt och erkänt för mig själv att jag är värd någonting mer. Att jag kan tillåta mig själv att känna glädje igen. Skratta, le, vara lycklig. Ända ut i fingerspetsarna.

Kanske möts vi halvvägs, kanske möts vi inte alls. Det återstår att se.

Jag kan vänta.

Jag klarar inte av när jag inte förstår, tycker det är enormt frustrerande att inte kunna lösa de uppgifter som ligger framför mig bara för att jag inte förstår! Lättirriterad, sur, ledsen, uppgiven, förstörd.

Jag måste jobba på det här, det vet jag. Men hur lätt är det när det inte känns som om det finns någon där som tar det på allvar? Säger att jag ska växa upp och sluta bete mig som en treåring. Lätt att säga när det inte känner som jag. De förstår inte min känsla av besvikelse, misslyckande.

Jag känner mig helt enkeltför dum för att övertyga mig själv om att jag faktiskt klarar av det. När jag skriver detta tänker jag att jag bör ledsaga mig själv åt rätt håll, ge mig själv en klapp på axeln och säga att jag visst är duktig nog. Men det räcker inte. Vet inte vems godkännande jag vill ha, som jag så länge väntat på. Varför kan jag inte bara tillåta mig själv att känna mig nöjd? Över mig själv, över det jag gör. Över den jag är. Varför ska det vara så förbaskat svårt?

Snälla någon ge mig svar, för jag orkar inte med det här längre.

Det var precis vad jag fick höra idag när jag var hemma för en kortare visit hos mina föräldrar. För att ta det hela från början så var det så att jag i princip endast skulle in och vända i huset för att låna deras tvättmaskin samt skriva ut ett födelsedagskort till en vännina. Egentligen hade jag ingen som helst lust att sätta min fot innanför tröskeln på ickenämnbar adress men det fanns inte så mycket att välja på.. Så vida jag inte vill ha på mig smutsiga tävlingskläder på morgondagens tävling eller ge bort det så fina födelsedagskortet som jag knåpat ihop med rim och allt på datan tidigare på dagen i svartvitt. (Tvättstugan hemma var med andra ord upptagen och jag har ingen färgskrivare hemma hos mig ännu.)

Jag var alltså tvungen att ta tjuren i hornen och besöka vederbörande och som en konsekvens av tidigare beslut och erfarenheter blev det till att fortsätta ignoreringen av den (i sinnet) frånvarande fadersgestalten. Läggas till bör att en förändring dock skett. Det är nämligen så att jag förut alltid fick en känsla innan jag klev in i huset, jag kunde på förhand utan att ens öppna dörren veta och känna på mig hur läget var där inne. Troligen är det magkänslan som har utvecklats och stärkts upp genom åren. Hur som helst för att komma till saken kände jag ingenting den här gången. Varken svart eller vitt. Bara ingenting. Ingenting.

Märkligt. (Detta gör mig fundersam).

För att fortsätta på händelseförloppet så klev jag rakt in genom dörren och in köket och ner för trappan till tvättstugan där jag stoppade in min tvätt i tvättmaskinen. Nere i tvättstugan kom jag på mig själv och insåg med ens hur dålig jag faktiskt är på att tvätta! I ärlighetens namn funderarde jag en rätt bra stund på vilken temperatur jag skulle välja;

"Ska jag ta 30 grader som det står i anvisningen i plagget eller ska jag ta 50? Det kanske krymper då, men om jag tar lägre kanske det inte blir helt rent och alla fläckar kanske inte försvinner..Hmm... hmm.. ehh.. jaja det blir 40.."

..och när jag väl kommit fram till gradantalet fanns det även en sjuhundrans massa olika program att välja på.. strykfri, vittvätt, fintvätt....you name it!

Vet inte om det är fler än jag där ute som lider av detta I-landsproblem...

Efter det krävande temperaturbeslutet stövlande jag upp för trappan igen, och fick tag på tjockiskatten som jag bar med mig in till datan. Hon tyckte nog om uppmärksamheten men har ändå ett konstant behov av att gnöta. Mjau. Mjau. Buff. Mjauuu. etc. Ja, jag saknar henne också!

När jag nästintill var klar med utskriften kommer ord-dänga nummer ett.

(Läses med fördel med en sarkastisk något överlägsen besserwiesser-ton)

"Jaha, så du tycker dig ha rätt att nyttja min saker fastän du inte pratar med mig. Det är ju ett jävla sätt. Dubbelmoral det är vad det är det".

Det enda som for i mitt huvud efter det var orden: Ignorera, bry dig inte, ta inte åt dig, han är bara olycklig och vet inte hur han ska hantera situationen längre. Och det om och om igen.

Jag svarar ingenting.

Men det skulle inte dröja länge innan ord-dänga nummer två infann sig:

"Ja, men du hatar ju mig så."

Den enda person jag kan komma på som skulle kunna hata honom är han själv. Förhoppningsvis börjar det klarna i hans hittills så tilltäppta hjärna och det är väl svårt för honom att behöva inse och ta i tu med hur han behandlat oss under alla dessa år. Jag kan på sätt och vis förstå att det är jobbigt, svårt, smärtsamt.. att det gör honom svag att behöva erkänna för sig själv att verkligenheten inte riktigt drar jämt med hur han tills nu uppfattat den men jag hatar inte honom. Snarare tvärt om. Men han ser det inte längre. Ser inte mig. Om jag hade hatat honom skulle jag vänt ryggen till och gått för länge sen. Han förstår inte att anledningen till att jag fortsatt med utskällningarna, utbrotten, skriken, de stora niagarafallen med tårar endast är ett bevis på att jag älskar honom. Att jag gjort det hela tiden.  

Däremot måste jag i ärlighetens namn erkänna att jag inte orkar längre. Jag måste försöka intala mig själv att jag inte har med det här att göra, att det inte är mitt fel.

Jag måste helt enkelt börja inse att det inte är min fight. Att jag inte ska behöva dra det tunga lasset. Det enda jag kan göra är att försöka fortsätta leva mitt liv och försöka finna lycka i de saker jag företar mig och sluta upp med att klandra mig själv för saker jag aldrig någonsin har kunnat eller kommer kunna rå på.

Vet inte vilken banal världsbild jag har försökt målat upp genom åren men jag kan ialla fall i dagens läge konstatera att jag inte är superkvinnan i någon fantasibok med lyckligt slut där vi allihopa kommer leva lyckliga i alla våra dagar.

Jag önskar bara att det kunde få ett slut. På något vis.

Jag är stolt över mig själv. Faktiskt.  För att jag vågar.

Jag hittade en gammal dagbok idag och blev förundrad över mig själv. Jag inser så här i efterhand att jag borde vara mer stolt över vad jag har uträttat och upplevt. Att jag hade den styrkan jag hade under hela den här proceduren med pappa (fortfarande pågående) har jag inte riktigt varit medveten om. Jag blev glad över att inse att jag trots att livet gick emot mig, att det var en ganska fin karusell att åka i den åldern, ändå försökte se så positivt på allt, på livet! Såklart fanns det stunder i boken att tolka då det kändes som om livet var bottenlöst och jag bara föll, längre och längre utan någonting som fångade upp mig. Att jag var ensam och ingen fanns till hands. Men i det långa loppet, om man ser till helheten nu när jag idag går tillbaka i tankens värld till den tiden, då känner jag att det här har hjälpt mig, stärkt mig.  Jag fasineras av min vilja att försöka lämna honom bakom mig men ännu mer av modet att inte ge upp. Att jag trots alla odds som talar emot ändå hela tiden försöker förstå. Förlåta.

Det sitter djupt inne och jag blir generad av att behöva prata om det. På något mörkligt vis känns det ungefär som att behöva prata om blommor och bin med sina föräldrar. Råka sätta på TV1000 kl. 00.00 hos kompisens föräldrar. Visa sig naken på jobbet.

Ja, okej det kanske är dåliga jämförelser men jag tycker till och med att det är hyfsat plågsamt att bara skriva ner allt. Just därför gör jag det. Och det gör mig stolt. För att jag försöker. För att jag övervinner. 

Utmanar.   Kämpar.       Överlever

När jag satt i bilen hade jag en massa tankar och idéer om vad jag skulle skriva. Men nu när jag sitter här med datan i knät så kommer det inte, kreativiteten står still.

Med närmare eftertanke och en tidsfundering slår det mig nu. ( I en sådär 4minuter, kanske inte någon längre tid egentligen men för mig som är en otålig person och egentligen vill att det mesta ska ha hänt "typ igår", är fyra minuter ibland ganska länge).

Men back on track, så här var det. Jag satt alltså i bilen och blev lite känslosam över en låt på radio. "Sometimes love comes around, it knocks you down.." osv

Kom då att tänka på avslutningsfesten för terminen, då jag och Herr E tummade på att det skulle vara vi om fem år. Läggas till bör att jag är i ett fastförhållande med V sedan cirka tre år, plus att vi bor ihop och precis skaffat husdjur..

Till saken hör även att jag och V kanske inte haft ett superförhållande den senaste tiden. Ibland känns det mer som att vi är ett väldigt bra kompispar och inte kärlekspar. Nog för att det ena inte bör utesluta det andra men..

Jag vet inte om det är så att jag är rädd för att binda mig och att en denna flört skulle kunna vara vägen "ut". För det måste jag nog erkänna att om jag skulle tala om allt jag tänkt om och funderat kring gällande Herr E, - hur snygg han är, mina fantasier om honom till exempel vi som eventuellt par, hur livet skulle vara ifall saker och ting var annorlunda,- då vet jag inte om V skulle bli så glad. Besviken skulle han nog bli, fastän det är rätt oskyldigt då vi aldrig gjort någonting alls! Nämnas bör i alla fall att han väcker något inom mig, det pirrar när jag ser honom, jag blir nästan nervös men ändå helt lugn. När jag umgås med honom vill jag att tiden ska stanna. Att det ska vara för evigt. Det där pirret kom med V förut men verkar på något sätt inte längre infinna sig.. Men det kanske är så det är med kärleken. Det är inte samma sak efter tre år tillsammans..

Det här gör mig så förvirrad!

Just nu skulle jag vilja ringa Herr E, prata och skratta. Om sommaren. Vädret. Livet. Allt! Men jag vet inte hur han skulle ställa sig till det. För SÅ mycket känner vi inte varandra. Han kanske skulle blir jätteglad, eller så är han bara neutral och pratar på som bekanta vänner emellan. Men jag vill ändå tro att det är det första nämnda då jag tycker mig ha fått känslan av att han i alla fall har ett litet öga för mig. Det enda sättet att få veta är att ringa men jag vågar inte. Rädd för vad som ska hända, både mellan han och mig och det jag har här på hemmaplan. Jag vet inte om jag klarar av fler stora omställningar just nu. Det  räcker med att försöka tackla vardagen med en nyckter alkolist till pappa som försöker göra rätt för sig i vardagen.

Jag vill tycka att livet är bra. Jag vill känna mig lycklig och tillfreds med tillvaron men det är något inom mig som inte låter sig tryckas ner och jag kommer snart bli galen om jag inte tar reda på vad det är! Mindre livskris, alldaglig svacka eller fördunken sanning som nu gör sig påmind, det återstår att se.

Nu har jag äntligen fått ordning på det sista i skolväg för terminen. Det känns skönt! Fastän jag egentligen inte la ner speciellt mycket tid och kraft på sista tentan kändes det ändå.. jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det här. Besvikelse är inte rätt ord men jag skulle ljuga om jag sa att det inte kändes heller. Efter tidigare erfarenheter i livet uppleverjag det som att besvikelse är lika med att man erkänner ett misslyckande och det vill jag inte se detta som..

yeah right..

Varför kan jag inte erkänna för mig själv att det jag skrev helt enkelt inte räckte till? Anser jag mig själv som för bra för att faktiskt någon gång inte klara allt jag försöker mig på?   

Typiskt mig försökte jag när någon nära frågade hur det gått med förklaringar som till exempel:

1) läraren som rättade min tenta var mycket strängare (vilket han troligen inte var)

 eller

2)  att jag FAKTISKT inte ansträngde mig det minsta och att allt jag skrev tog typ 3 timmar när jag egentligen hade lagt ner åtminstone två eller tre gånger så mycket...

Varför ska det sitta så djupt inne att erkänna att det var mitt fel att jag inte klarat den, att det var på grund av mig själv och inte någon annan?

Varför räds jag hela tiden att erkänna för omvärlden att jag ibland inte klarar av att stå på helt egna ben utan att jag faktiskt kan behöva en extra knuff i ryggen då och då?