Jag vill bara krama om dig, säga att allt blir bra igen. Men de är en lögn. Ingenting kan få honom tillbaka, han är borta och har vandrat vidare.

Jag skulle vilja säga att du ska vara stark nu. I stunder som dessa sätts man på prov, de gäller att klara sig genom testet. Men även det är en lögn.

Våga vara svag, be om hjälp. Gråt, skrik, ge oss alla känslor du kan tänkas bära på. Ge vika för paniken, attackerna, utbrotten. Låt dem komma.

Jag finns här. Alltid.

Jag vet inte hur jag ska göra eller vad, men någonting kan jag fungera som. Vad helst du vill.

Skulle du så be mig om att gå till månen skulle jag göra det. I alla fall göra ett försök. Ett kraftigt sådan, och när jag misslyckats skulle jag försöka igen. Och igen.

Bara för att de gör mig så jävla ont att bära på vetskapen om vad du genomlider. Eller i alla fall hur jag tror att det är. För jag vet ärligt talat inte hur du känner.

För det är jag tacksam.

Om de nu ska finnas någonting gott i detta, så har det ia alla fall fått mig att uppskatta mina nära och kära. Små saker i vardagen som man kan muttra och bråka över, de ter sig så banalt nu. Som om de verkligen var någonting att tjafsa över, ägna tid åt någonting så löjligt när vi har så lite tid tillsammans som det är.

Om det fanns någonting jag kunde göra skulle jag göra det nu.

Av hela mitt hjärta, jag älskar dig. Och jag önskar så att du slapp gå igenom detta.

För dig ska jag ta mig själv i kragen nu. Inse vad jag har och gå vidare, utan att älta de som varit.

För dig ska jag se framåt på möjligheterna, ta dagen som den kommer. Som om det vore den sista.

För man vet aldrig vad framtiden bär på.

Just nu känns de som om jag själv är bärare av problemskapandet. Jag förstår inte varför jag ska skapa en situation som denna där jag sätter mig själv ute på fisens mosse.

Jag är inte fulare, sämre eller mindre attraktiv än min kära vän. Trots de känns det som om jag förminskar mig själv när jag ska tala om eller överhuvudtaget nämna någonting rörande gårdagen och incidenterna men TO. Ungefär som om det vore konstigt att han skulle ha ett litet öga för mig. 

Dock måste jag erkänna att jag känner mig lätt förvirrad.

Magkänslan säger att TO vill ha någonting med vänninan samtidigt som jag tyckte att han vid vissa tillfällen igår stod och iaktog mig, vi kollade varandra i ögonen och det kändes som om det finns någonting mellan oss. Som om vi rör oss lite i symbios..

Hans beteende vid bankomaten var också lite.. konstigt. Samtidigt som det var underbart. Haha. Att en sån liten grej kan få en sån stor effekt på mig. Knäppt!?

JAG BLIR GALEN.

Jag vill inte riktigt erkänna det men jag tror att jag faktiskt kan ha en mindre crash på TO. Och då känns det jobbigt att ens nämna ämnet för vännina, ungefär som om jag skäms för att erkänna att jag kanske är lite intresserad. Som om det vore ett nederlag att erkänna att man får känslor för någon.

Jag kan däremot lätt erkänna att jag känner en stark attraktion till killen, det går så bra så. De är på någotvis simplare. Inga känslor inblandade, inget jobbigt huvudbry. Bara rent sex. Så.

Jag kan även tro att TO har någonting som jag har saknat. Spänning. Manlighet. Vältränad kropp. Är allt detta bara ett sätt för på något vis få lite berkäftelse? Och i så fall, är inte det då ett jävligt korkat sätt ?

Tror att detta kan ha att göra med den förra minan jag klev på. Nu är jag rädd för att bli sprängd igen. Med risk för att inte lyckas läka igen. Eller sprätta upp gamla sår som ännu inte är helt läkta.

På sätt och vis vill jag inte ha ett förhållande nu. Jag vill vara med mig själv, testa på massa saker och inte behöva tänka på en annan part. Partaja och leva livet. Komma hem sent, hångla runt om jag vill, köra en bortamatch om det skulle vara så..

Samtidigt vill jag ingenting hellre än att träffa någon, känna samhörighet. Veta att det finns någon där ute som bryr sig. Kravlöst och fulländat.

Ha någon som bekräftar en och som håller ens hjärta i sina händer, omsorgsfullt och underbart.

Mitt i allting så vet jag att de egentligen inte är någon idé att jag bryr min hjärna med detta. De har en tendens att lösa sig ändå, på ett eller annat sätt. Men jag känner mig så otålig. Rastlös. Som om jag är stressad. Om jag skyndar mig tillräckligt mycket så kommer det. Det? Vad det nu är. Det vet jag inte. Men om jag bara lägger upp tempot lite till kommer jag få veta.

Eller det kommer jag ju inte. Men det känns så och otåligheten stressar mig. Enormt. Måste koppla av. Försöka vara lugn mitt i rusningen. Men det är svårt, och för tillfället behöver jag den där berkäftelsen. 

Fuck.

Nu får alla banne mig sluta heta Daniel och Andreas. De här börjar ju bli.. rätt komiskt.

Några andra namn måste de ju ha funnits som man kunde döpa sin son till?

Jag menar, nog för att D och A är fint, men något annat kunde man väl knäckt ur sig. Fantasin borde inte sluta där.

Jag mår bra. Så nu ska jag lista allt som har att göra med det:

Alldeles för mycket arbete, utbildning och festande har tagit musten ur mig. Det har i sin tur lett till att all rastlöshet försatts i viloläge. Jag har inget större behov av att göra sjuttioelva saker på kvällarna när jag kommer hem altervativt direkt på morgonen när jag vaknar. Jag kan lätt lägga mig i sängen och kolla film eller göra någonting annat helt värdelöst utan att det bekommer mig speciellt mycket. Det är faktiskt riktigt skönt, slippa alla dessa jobbiga jag-måste-göra-någonting-nu-innan-jag-blir-galen-känslor.

Dessutom kan jag lyssna på vilken musik jag vill igen. Till exempel så går herr Jason på högvarv, och det känns ju lite mer än bara smått glädjande.

Har även kommit fram till att istället för att ägna all tid, (nu när jag är ensam), åt att försöka leta och söka efter någon eller något som ska göra mig mer hel än jag redan är, ska jag njuta av denna tid. Det kommer säkert komma en tid då jag önskar mig tillbaka hit. Trettio och småbarnsmamma kanske? Haha.

Så för att verkligen fullgöra de här med mit nya ungtjejsliv ska jag starta upp med en total make over av mitt bo. Det ska bytas ut både möbler och diverse textiler. Nya kort och ramar ska införskaffas liksom annat smått och gott.

Har för närvarande idéer på lite halvnakna män som ska få pryda och förgylla mina väggar och mitt liv. Har dock insett att utbudet verkar vara lite begränsat. De måste fortfarande vara smakfullt. I alla fall föräldravänligt. 

Förutom detta kommer det även nya karlar in i bilden. Opsidaysi!

Det är mycket vilt här omkring nu..

Ska bli lite spännande att se hur utfallet blir, finns både en och två kandidater.

Tyvärr har den mest potentiella, eller i alla fall den som mitt hjärta föll lite för tappas på vägen. Tajmingen kunde inte ha varit sämre. Men jag håller tummarna hårt för att jag ska få en tillfällighet större än slumpen som ska hjälpa med att ställa saker och ting till rätta. I alla fall få en bättre chans, göra om och göra rätt.

För det måste erkännas, den där Johannes var bra fin.

Jo TO, du är rätt fin när allt kommer omkring. Tåls att jobbas på, men hur skapar jag läge för det när vi inte känner varandra alls och träffats genom bekantas vänner?

Har tänkt på dig idag och näst intill hoppandes på att springa in i dig på affären eller när jag hämtade bilen..

B&B, du verkar intressant. Var tog du vägen? Vill att du hör av dig, det verkade bra. Är fikasugen, du vet var jag finns!

J, du är nog en roligt prick. Ska vi mysa någon dag?

AA, dig vill jag egentligen inte nämna men gör det ändå. Fuck.

(Dock kändes det väldigt bra att göra det mitt framför ögonen på dig igår. HA!)

Tillbaka till TO, hur ska jag gå tillväga? Ju mer jag tänker på det, desto mer intressant verkar det. Bara du går lite mjukare fram.

Hur ska detta sluta?

Jag ska inte tänka på det längre. Inte alls.Du ska inte få uppta plats i mitt tankerum. Jag ska inte förknippa alla andra roliga människor med dig så att umgänget med dem känns mer krävande än roligt.

Det går framåt, och jag försöker tänka att det bara är själva grejen.

Men det blir lite väl jobbigt när jag väl lyckas förtränga dig, så dyker du upp i mina drömmar och spökar. Inte okej. Inte okej. 

Jag kan inte släppa det helt, för någonstans hoppas jag fortfarande. Men jag blir mer och mer osäker på vad egentligen. För om vi skulle börja om, hur skulle det gå till? Hur skulle jag förhålla mig till allt. Alla känslor, alla minnen, alla gråtattacker du tillskaffat mig. Skulle jag klara av att slänga mig ut med huvudet först och riskera att kanske stupa rätt ner på det igen?

Jag vill tro att jag är inte är mesig. Att jag är en av dem som skulle våga testa igen. För jag är sån. Tuff på något sätt.

Men jag funderar ibland på om det verkligen är så. Om han kom tillbaka skulle jag troligen kasta mig i hans famn, strunta i det som varit och bara vara i nuet.

Ska jag vara helt ärlig, det jag skulle behöva just nu är nog bara någon som bryr sig om mig. Jag är så van vid att tänka för två. Leva för två. Nu känner jag mig ensam.

Kanske måste jag försöka leva mer med mig själv. Hitta min inre vän och klara av att ha mest fokus på mig själv. För tillfället i alla fall.

Är det konstigt om man inte känner sig hel om man inte är två? Är det någonting som är fel då om man känner sig beroende av att ha någon mer vid sin sida, känna tvåsamhet.

Det är inte det att jag inte mår bra, inte tycker om att vara med mig själv ensam. Det är bara det att den där fullständiga, ända ut i fingerspetsarna- känslan inte infinner sig så länge jag vandrar själv, utan någon vid min sida.

Idag har det varit en bra dag. Det har flytit på fint och som plus i kanten har det varit fint väder. Båda hästarna kändes bra och jobbet gick bra även det. 

Det är sådana här dagar jag måste minnas och tänka tillbaka på de tillfällen som livet känns tungt. När jag ser i svart och deppigheten tar över.

De är bara ett fåtal dagar som egentligen är så och de ska aldrig få ta överhand.

Man har val här i livet, och jag väljer att leva. Med en positiv syn på tillvaron och mig själv, kommer resan på jorden att bli ett sjudundrans åk. Det gäller bara att hänga med och kunna hålla huvudet över ytan när det svämmar över, vilket det gör ibland. Det har gjort det och det kommer troligen att göra det igen.

Jag börjar inse att det inte är värt att vänta. För vad väntar man egentligen på? Att någoting skall börja, att det ska sätta fart och flamma upp som om ingenting hänt innan?

Enligt min mening finns det en orsak till saker och ting, varför det händer och sker. Det känns så tråkigt om allt bara skulle hänga på slumpen. Men bara för det säger jag inte att det aldrig kan vara så. Vissa saker är påverkbara. Det måste de vara.

Det är däremot de stora milstolparna i livet som kommer inträffa, på ett eller annat sätt. Det leder till slutsatsen att det då egentligen är rätt meningslöst att vänta in något. Eller någon. För jag menar, det kommer att hända förr eller senare än då. Om det är meningen vill säga.

I skrivandets stund försöker jag få mig själv att inse att det inte fyller någon funktion att hålla på som jag gör. Det där med att börja om, ta ett första steg i rätt riktning. För när har jag egentligen slutat att gå? Det har jag ju inte gjort, jag bara tappade bort vägen lite grann. Eller så gick jag rätt, rätt väg men med en omväg för att få lite erfarenhet innan jag kommer fram.

Jag tror på mig själv, på min intiution, på min egen kraft att leda mig själv rätt. För när allt kommer omkring, om inte jag gör det vem ska då göra det åt mig?

Jag vet att jag är den bästa livscoach jag någonsin kommer att få. Ingen känner mig bättre, vet om alla mina styrkor och svagheter likt jag gör. Jag har levt vid min sida i dryga tjuogoett år, och upplevt både toppar och genomlidit dalar. Det finns nog ingen egentligen som skulle kunna ge mig bättre råd än jag själv.

Magkänslan är en adekvat vän i denna situation. De få gånger jag trotsat den har jag fått bita i det sura äpplet. Med all rätt säkert.

Den hjälper mig, får mig att se ljuset när det mörknar. Som en upplyftande hand är den där och räddar mig när jag tror mig vara vilse.

Jag är tacksam, tack för att du finns där magen.

Nu skrattar jag lite åt mig själv också. Här sitter jag med sin laptop och är tacksam för att jag har en mage som ger bra känslor och vibbar att gå på. Ja, det känns okej.

Jag är okej. Efter allt står jag upp och det tänker jag fortsätta att göra. Alltid.