Den jobbiga känslan av att vara fel, inte godkänd för de val man gör. Den ligger och skaver i mig, och gör att jag tvekar på mina egna beslut. Jag försöker stå upp för mig själv nu, betydligt mer än förut. Försöker vara stark, självständig och samtidigt eftertänktsam. Men det är svårt när man hela tiden blir ifrågasatt, antingen tydligt uttryckt med peakar och kommentarer. Eller bara genom gester och minspel/kroppspråk.

Att bli bjuden med armbågen gör inte dirket att man känner sig mindre utanför, eller att man blir "bortglömd" för att ni missade tiden när ni skulle dyka upp (det kanske inte var så viktigt ändå att komma och titta, fastän ni borde förstått att det var viktigt för mig att ni var där?). Om ni inte tycker det är roligt eller bryr er, sluta då fan att låtsas i så fall. Säg hellre som det är. Jag skulle ta det bättre, och kunna känna mig lite mer värdig att jag i alla fall kan tackla sanningen. Men ni kanske är för små för att säga som det är? Är ni för fega?

Jag ska inte behöva förklara mig, ursäkta mig för det jag gör eller vill. Det ska inte vara så i en familj, att man måste leva upp till vissa normer för att vara godkänd. Att man ska göra vissa val i livet för att accepteras och få vara med på samma villkor som alla andra. Det är inte kärlek att inte få vara som man är, att behöva göra om sig eller sina val, eller inte tala om vad som händer i ens liv för rädslan att det ska bli obekvämt och dålig stämmning.

Den tyngande tystnanden som uppstått när jag försökt närma mig att berätta om saker i mitt liv, att vi bokat en resa som jag ser väldigt mycket fram emot. Den lilla gnutta hopp om att ni kanske ska vara intresserade och fråga mig lite om det, som sen dör i tystnaden eller av något annat ämne som kommer på tal. För varje gång det händer, så försvinner en del av min relation till er. Hoppet sinar långsamt, och jag ser oss tyna bort sakta men säkert.

Jag vill inte ha saker otalt mer er, men jag orkar inte försöka passa in i er mall. Vill inte. Ni är inga bra människor i dessa lägen. Självrannsakan - googla det?

Undrar ibland vad ni är rädda för, er själva? Era egna fördommar? Fan vad jobbigt det kan vara va, lika bra att skita i det så man kan hålla sitt eget huvud uppe bland molnen och tro att man vet bättre. Bara för att man är lite äldre. Men jag tror inte vishet automatiskt kommer med tiden, och framför allt inte i ert fall.

Fy på er alla som inte låter människor leva det liv de vill. Som dömmer och ser ner på andras val. Som tror sig veta bättre, och inte drar sig för att tala om det. Ni är bara små trångsynta människor med stora egon och dålig självinsikt. Hoppas alla era planer går i stöpet, att era "perfekta" liv faller sönder likt raserade korthus. Ni förtjänar inte bättre.

Jag blir så frustrerad. Jag trodde verkligen på villkorslös kärlek.