Det där med att arbete och få någonting vettigt gjort, när man vet att det väntar något roligt, spännande och halvt utmanande efter jobbet det är en konst i sig det. Har hittills ägnat 1,5 timme på jobbet med att, ja hur ska jag yttrycka det - fördriva tid? Jag har min "to-do-list" på väggen och jag ska snart plocka ner en av lapparna med en uppgift att ta tag i och färdigställa. Men det tar emoooot.

Det sägs ju man ska leva i nuet, inte skynda på tiden för att det går så väldans fort ändå men just nu idag så skulle jag faktiskt kunna tänka mig att spola fram lite.. 

Funderar på hur jag ska boosta mig själv till att prestera som bäst ikväll. Eller hur jag faktiskt ska försöka fokusera på att bara ha roligt och INTE prestera. För det brukar vara då det går som bäst. Avspänd, fokuserad och på bra humör. Ingen prestationsångest, inga spända armar och ben. Bara glädje, ridkänsla och harmoni. Hur det går sitter bara i mitt huvud, ingen annan kan bestämma vad som är bra nog eller inte. Jag ska ha en trevlig kväll tillsammans med min käraste och några andra prestigelösa personer med samma intresse.

Men det skulle inte skada om poletten kunde trilla ner lite ikväll. Åka hem med känslan av tillfredsställelse och lycka., det vore något det! Jag ska göra mitt bästa, tro på mig själv och njuta av stunden.

Here we go!  

Helgen har varit så superb den bara kunde bli. Sjösatt båten och därmed fått kvalitetstid med far min, hunnit träna och umgåtts med världens finaste man. Hur arg och irriterad jag än kan bli på honom, så finns det liksom ingen som kan få mig så glad heller som han kan. Han spelar på alla mina känslokanaler. Valet mellan att vara arg på honom ibland och inte ha honom alls vill jag inte ens klassificera som ett val. Det finns inget alternativ där, det är så enkelt att det är löjligt. 

Dessutom så hoppas och tror jag att det löst sig med jakten på min nya fyrbenta vän! Om allt går som jag vill så kommer en ny herre göra entré i stallet inom kort. Det finns helt klart saker vi kommer behöva jobba på- förtroende för varandra, känsla och asvpändhet men jag ser framemot det grymt mycket. Äntligen kanske vi kan komma i rullning igen, vad jag saknat hästdoften i min näsa!

Faaan och hans jävla mamma. Kan någonting gå som det ska? Faller en, faller alla..

Jag och R bråkar. Igen. Jag hatar att bråka, ibland tror jag att jag är för känslig för mig själv. Jag mår så oerhört psykiskt illa, och har stora svårigheter att koppla bort det under dagen. Går och analyserar hur det här kommer att sluta. Jag förstår mig inte på honom och det gör mig enormt frustrerad. Jag tänker inte lägga mig, tänker inte ge upp vad jag känner eller tycker. Vart tog hans förståelse vägen? Sen när är det bara jag som ska vara till lags? Känns som att det enda han ser just nu är alla negativa saker. Hans livselixir. Inte så mycket till liv längre tydligen. Kan inte städa, kan inte hålla ordning. Kan inte klara av mer än en sedvanlig femåring. 

Nu kanske jag överdrev men det känns precis som att det är så han ser mig ibland. Totalt oduglig till att ta något som helst ansvar själv. Men jag vet att det inte är så. Vi har bara olika sätt att göra saker på, och ibland är det tydligen olika svårt att låta den andra personen göra på sitt sätt. Jag är trött på att bråka om småsaker.

Lyckades med bedriften att häva ur mig att jag kanske inte vill bo såhär längre. Givetvis tar han allt jag säger ordagrant och var sur imorse när vi vaknade. Ibland säger ma saker i affekt, men tydligen inte i hans värld. Eftersom allt i hans universum alltid är rätt så är det tydligen precis så det alltid är. Jag har fel, och han har rätt. Hoppas och tror att han innerst inne inser att så inte är fallet. Men jag vet inte, vet inte vad han bär på. Varför han reagerar så häftigt ibland. Vad är det som gör så ont? Jag vill tro att han älskar mig så enormt mycket men när han som motagrument till mitt lyckade uttalande säger att jag likaväl då kan shappa så känns det inte precis så. 

Jag är så rädd att vi ska falla isär igen. Om han bara kunde förstå hur mycket jag älskar honom, hur fin han är i mina ögon. Jag är rädd att han ska tycka att allt är för svårt och istället för att kämpa igenom det, ger han upp. Förstår han inte att han är mitt ljus i mörkret? Han är min ledstjärna och jag är hans livselixir. 

Jag fasar lite för ikväll. Jag måste vara hemma när han slutat, för han har ingen nyckel. Men det känns som att jag är hemma hos honom, på nåder. Fastän vi bor här båda två. Kanske är jag lite av en dramaqueen, förstorar upp saker liksom jagt har svårt att släppa saker. Troligen. Men jag vill inte förringa vad jag känner heller, inte trycka undan en känsla och eventuellt behöva påminnas om den vid ett senare tillfälle (tillsammans med en mängd andra undantryckta känslor). Jag har svårt att finna en balans mellan det där. Försöker jobba på det, men just nu känns det lättare sagt än gjort. 

Ska försöka tänka som min vän RB sa till mig för ett tag sen: "Han är en man, och tänker inte alls som du gör."

Helt enkelt inte komplicera till det här mer än vad det redan är. Jag ska styra upp min dag, fixa lite hemma och vill han sura när han kommer hem lämnar jag hemmet så får han vara själv hela kvällen och ha sin "egentid". Det löser sig. Han betyder för mycket.