Kom hem kvart i fyra i natt. Kvällen blev inte riktigt som jag tänkt, inte för någon av oss. Kanske var det lika bra. Roligt hade vi i alla fall. Men hur som. Inget R och A, inget R och M..

Att kunna sova ut ordentligt när man faktiskt har möjlighet är ingen självklarhet för mig, vilket bör vara rätt vettigt när man kommer hem ungefär samma tid som man i vanliga fall går upp när man ska till jobbet. Dessutom drömde jag en hel del i natt, både otroligt mysigt och en del mindre kul. Vaknade med en jobbig känsla. Ångest, djupt ingrodd stress. Och jag vet inte varför. Det är så jobbigt när det blir så. Kan inte sätta fingret på vad som egentligen är problemet, vad som är den bakomliggande orsaken. Kanske kan känslan av ensamhet vara något. Jag saknar att ha någon som ringer och kollar läget, som kan sova ut brevid en på söndagsmorgonen, som man lagar mat till, lagar mat till en. Eller så är det bara en uppblåst illusion av någonting som min hjärna inbillat mig. Ingenting jag egentligen behöver. 

Hur som helst, det har gått så långt nu att jag skrivit en lista på saker att göra idag för att känslan höll på och äta upp mig och jag fick ingenting gjort. Fastnade halvvägs i allt jag tog för mig. Punkt nummer ett, att äta frukost, är nästan klar nu efter 1,5 h. Och då inkasserades en skål fil och en knäckemacka.. 

Jag ska försöka göra idag till en bra dag. Utan mer ångest och stress. 
Heja mig. 

Jag har fått en lysande idé. Eller hybris. Gränsen är hårfin. 

I vilket fall känns det som att hoppet lyser med sin närvaro. 

Jag har ingen aning om hur eller när, men jag känner att det kan vara något värt att satsa på. 

RR ska bli sanning. Inte idag, inte imorgon. Men skam den som ger sig. 

Skannade upp en mindre skiss med lättare argument idag,  under arbetsnamnet "GoBigOrGoHome". Tankar om hur det skulle kunna utvecklas börjar tränga sig på, vilka partners som skulle vara lämpliga etc. Ska börja med att göra lite research samt känna av läget bland familj och vänner. Känns som en bra början.

Dreaming is beliving..

Jag vet inte vad jag ska ta mig till, vill springa iväg, fly från allt samtidigt som jag knappt kan ta mig en meter. Jag överanalyserar. Panikångesten gör sig ständigt påmind. 

Jag har dåligt samvete. Borde ringa mamma. Vill ringa R, säga att jag saknar honom. För om sanningen ska fram så gör jag faktiskt det. Ibland iaf, och speciellt vissa delar. Men jag ska inte ringa.  

Tänk om A hörde av sig. Det skulle pigga upp mig. Jag saknar honom också på något sätt. Eller saknar gör jag inte på så vis att det gör ont på samma sätt som med R. Men jag blir glad om han skulle höra av sig nu, jag skulle känna ett litet ugg av lycka. Tror jag.

A hör inte av sig. Allt är en soppa. 

---

Känner mig stressad på något sätt. Vet inte hur. Försöker andas lugnt och tänka att allt löser sig. Men det är svårt.

Jag är ledsen. Känner sorg. Kanske borde jag ge utrymme för att släppa ut allt. Hade varit lättare om det fanns någon här. En självklar axel att luta pannan mot och bara brista ut i gråt. Släppa ut allt elände och tjuta krokodiltårar. 

(Behöver jag verkligen en sådan? Jag har klarat mig bra själv. Men jag börjar tvivla. Allt är roligare om man är två..?)

Jag vill bli lycklig. Känna mig tillfreds inombords. Att det ska vara så förbannat svårt.

Upp till kamp. Slå tillbaka. Stå stadigt och allt det där.

Har jag någon som helst kraft kvar ska den användas nu. Jag ska inte vika för mesigheter, låta känslorna ta över.

Han kan ta sig i rumpan!