Lyckades, eller åstadkom någonting imorse som inte var så vidare värst bra. 

Och nu vet jag inte hur jag ska berätta det. Vill inte erkänna det, framstå som att jag är totalt inkompetent. Men det är så typiskt mig. Kan aldrig vara rädd om saker? Lever över gränsen, tror att det går men så gör det inte det. 

Kommer nog dra en vit lögn, vill att han ska tycka att jag är duktig och att jag inte alls är värdelös. Helst av allt skulle jag vilja erkänna, men då är det bara ytterligare ett tecken på min totala inkompetens. Det vill jag inte. 

Lider i vilket fall av min dåliga självkänsla. Behöver inte spä på den mer. Kommer inte få låna själv något mer, kommer få höra hur slarvig jag är.. Nej tack på den. 

Nu ska jag inte ge mig själv dåligt samvete. Ska ringa bilfirmor och höra mig för hur mycket det skulle kosta, så kan jag stå för det. Dämpar förhoppningsvis lite av min äckliga krypande känsla i kroppen. 

Skulle helst vilja lägga mig ner och grina, krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet. Eller spola tillbaka bandet och göra om. Men det funkar inte så, inte i den fula verkligheten.