Jag vet inte riktigt var jag ska börja idag. Känns som om jag vill skriva någonting men vet inte precis vad. Kan ju börja med att mycket roligt hänt i helgen, träffade P i fredags vilket var alldeles för länge sen. Det blev cirkus, en del vin och andra nostalgiska upplevelser :) Lördagen spenderades hos N, trevligt trevligt. Grabbarna grus N och C bjöd på diverse roliga historier från deras ungdomsdagar och jag kände att jag mådde bra av att få någonting annat att tänka på och sysselsätta mig med.

Söndagens come back på tävlingsbanorna hade inte kunnat gå så mycket bättre. Det blev storvinst och trots att känslan kunde varit lite bättre är jag ändå nöjd. V har känts så jäkla bra de senaste dagarna så jag förstår om hon är trött i kroppen.

Kul var att domaren kommenterade det hela med att jag borde ha många sådana här rosetter hemma. Alltid roligt att höra att någon uppskattar ens ridning och tror att man är lite framgångsrik..

Nu har jag ägnat lite tid åt att vara allmänt ytlig och det är i och för sig bra, jag försöker komma ifrån att analsera allting för djupt och grundligt. Flyta med. Bara vara.

Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänker på honom längre. För det gör jag. Vet inte ens om jag vill sluta. Eller hur jag vill ha det.

Har börjat slå till mig själv alternativt nypit mig själv när jag gjort det. Verkar dock ge föga resultat, men man kanske ska ge det en chans. Det kanske bara tar lite tid..

Jag mår i alla fall helt ok och det känns som om det är en mängd roliga händelser inplanerade framöver. Tävlingar, träningar, utbildning.. Yäy! Jag gräver ner mig i sport, intresse och jobb. Förhoppningsvis i mitten å juli är jag tillbaka där jag vill vara. Jag har ju som sagt förlikats med tanken på att ge det lite tid, vilket jag vill mena på att jag gör nu. Är ganska avtrubbad på kärleksfronten och det konstiga är att jag egentligen inte vill någonting hellre än att träffa någon, men jag tror inte att jag är tillräckligt stabil för att släppa in någon på djupet än. I alla fall inte någon NY.

För om sanningen ska fram känns det som om jag otåligt men med hoppet uppe sitter och väntar på att juli ska komma och att vi ska ses igen och att det ordnar sig mellan oss.

Keep on dreaming ?

Ingen vet vad framtiden för med sig, men bland är jag så sugen på att tjuvkika (bara lite, lite). Så att man vet hur man ska spela sin kort.  fast det kanske är det  som kallas för fusk?

Jag måste erkänna att jag faktiskt gör framsteg. Det går åt rätt håll, trots att det emellanåt fortfarande känns jobbigt. Fördelen denna gång är att jag har gett mig själv mer utrymme och tid. Det är helt ok att det känns så här. Konstigt vore väl annars. För jag menar, någon sorts konstig känsla måste någonting sådant här föra med sig. Skönt är att jag tillåter mig själv att känna som jag gör, att det är okej, men att jag ändå försöker tänka framåt och se att det fortfarande finns en mängd roliga och spännande händelser framöver.

När det känns som mest tungt nu och den där jobbiga sorgsna känslan kommer över mig intalar jag mig att det är full normalt. Herregud, give yourself a break.

Det som händer, händer av en anledning och förhoppningsvis för det med sig någonting. Dock känns det jobbigt då jag är alldeles för otålig och gärna skulle vilja vetat igår vad som komma skall. 

Fortfarande tänker jag i banor som att vi kommer att återförenas när tiderna är andra, när tillfället är bättre och det finns mer plats för oss att ge oss hän.

Om det ändå blir som man tänker sig. Härlig vore världen.

I och för sig har jag konstaterat att det väldigt ofta blir som man vill till slut, så jag har inte gett upp hoppet.

Någon dag står han där. Pang!

Men jag måste erkänna att det där med att vänta inte är någonting av mina speciella kvalitéer. Jag försöker dock träna mig på detta, "wait and see",  det går framåt. Tror jag i alla fall.

Någonstans inom mig är jag nog ändå mer grundglad nu.  Jag vill se positivt på saker och ting, jag vill inte känna mig i behov av någon annan för att må bra och känna mig glad. Men svårt är det. Riktigt svårt emellanåt.

Är man van vid att ha någon vid sin sida och den personen inte längre finns kvar där så känner man sig lätt tom och lite övergiven. Trots att det var ett ömsesidigt bslut.

Jag har ändrat mig en hel del de sista åren och skulle nog inte längre vilja kategorisera mig själv som en sluten person. Snarare tvärt om. Nu förtiden vill jag prata med typ alla om nästan allt. Kanske inte alltid är så lyckat men det känns ändå bättre än att bära på allting helt ensam. Nu har jag märkt vilka fina vänner och underbara personer jag har omkring mig. Det finns faktiskt männsikor som bryr sig bara man vågar öppna sig, dela och ge av sig själv. 

Tror att jag är på väg framåt efter allt. Vägen kanske inte är spikrak men den ringlar sig framåt och tar små steg i rätt riktning.

Jag försöker att inte tänka på det så mycket. Men det är svår. Riktigt svårt faktiskt.

Känner mig så ledsen emellanåt, men som tur är går det framåt. Tror jag i alla fall. Attackerna kommer mer sällan och är inte lika starka längre.

Min mage säger att jag inte ska sluta hoppas, att det här bara är en mindre down-period och att han kommer att höra av sig igen. Snart. För hjärtat vill det. Det är svårt att radera en så pass viktig person bara så där. Men kanske borde jag ge upp på en gång bara och inse sanningen. Men den gör så ont! Jag vill inte tro att det som är *sanningen* är sant..

Huvudet försöker med stark övertalning påpeka att det är som det är, och att det finns en mening med allt. Men jag har så himla svårt att se meningen just nu! Vad skulle det här egentligen föra med sig? Jag är alldeles för otålig och rastlös för att vänta och se. Vill veta nu. Helst igår..

Mötet med M igår gjorde inte direkt att mitt hopp försvagades heller. Snarare tvärtom. Gud, varför ger jag bara inte upp?

Fick även tips av en kompis häromdagen, hon ville hooka upp mig på en blind-dejt. Det lät i och för sig rätt kul, men saken är att jag inte vill ha någon annan. Det här är så smärtsamt, det tär på mig och tar min energi.

Ge mig mitt hjärta tillbaka och försvinn västerut. Gör det nu, tack!

Jobbar mig igenom situationen, med hyfsat resultat. Det var roligt igår, för en stund i alla fall och jag lyckades förtränga lite av känsloklumpen. Men var jag än såg letade ögonen efter någon lång sak i blå jacka. Utan framgång. Kanske var lika bra.

Det känns bara så jäkla svårt att erkänna att han inte vill ha mig. Det tar lite på mig. Men jag måste intala mig det nu och tro att det är så annars kommer jag aldrig vidare.

Ville väldigt gärna tro att det flickorna i bussbilen sa igår var sant, att han kommer att tänka igenom det här och inse sitt misstag. 

Men jag gör nogm ig själv en björntjänst. Det kommer inte att hända. Bara att försöka acceptera och gå vidare.

Hur ont det än gör.

Det är hans förlust, inte min. 

Jag är förvirrad. Vet varken ut eller in. Det här håller långsamt på att krossa mig, bryta ner mig till något litet obefintligt. 

Klumpen i bröstet försvinner inte och det finns inget jag kan göra för att få den att gå sin väg. 

Utom du.

Jag skulle vilja skrika ut min smärta, gråta hejdlöst med krokodiltårar. Men jag är totalt paralyaserad, som mina känslor gått i baklås och jag inte kan känna någonting längre. Jag förstår inte hur du lyckades ta min glädje, min livsvilja och motivation.

Det finns ingen rättvisa här i världen. Det är klart det. För hur mycket ska ett hjärta egentligen klara?

Jag är inte säker längre på hur starkt mitt slår, som om frekvensen blivit svagare och dött ut på vägen.

Hur fan nu det gick till. 

Förstår inte hur du kunde ta allt så snabbt. Hinna få med dig så mycket på så kort tid och inte ha mage att ens försöka ge tillbaka någonting av det.

Jag är arg.

Jag är ledsen.

Jag är besviken.

Jag är förvirrad.

Jag förstår ingenting.

Är det verkligheten som spelar mig ett spratt eller börjar jag tappa greppet?

Jag hoppas att du lider. På samma sätt som jag plågar mig genom dagarna och önskar att det här aldrig hade inträffat.

Fick tokryck igår. Panik och total känslomässig nedgång. Förstår inte varför jag reagerade så starkt. Antagligen för att jag tycker om A så pass mycket nu att jag skulle bli förkrossad om han inte vill samma sak som jag. Egentlien har vi oddsen emot oss, han åker bort om typ tre veckor och är inte hemma på fyra. Dirket därefter flyger jag iväg i tjuo dagar. Vad roligt!

Eller inte, inte alls.

Hela natten har jag vänt och vridit på mig. Hoppats att natten skulle gå fort så att morgondagen och hans samtal skulle infinna sig. Men det gick långsamt. Natten tog verkligen tid på sig, kände ingen brådska inte. Segade sig fram. Vaknade tjugo i fyra och trodde att klockan borde närma sig sju i alla fall. Se så fel man kan ha.

Nu är klockan tolv minuter över nio och det känns bättre i magen i alla fall. Men om han inte hör av sig inom den närmsta tiden lär otäckhetskänslan troligen infinna sig hyfsat fort. Jag blir galen av det här, att jag vill ha han så grymt mycket. Någon där ute, eller där upp, hjälp mig nu? Ge mig lite flyt och skjut lite kärlekspilar på honom, tack.

Samtalet som han inte svarade på igår skulle ha fått stå för mitt utlägg om var vi står. Jag hade samtal mod efter peppning från P, att det var bäst att säga rätt ut som det var. Enligt henne tänker inte killar som vi och han ska tydligen vara väldigt dålig på att läsa av tjejer.

Grattis R, big time.

Får väl fösöka fylla denna dag med tokmycket saker så att jag inte har någon som helst tid åt tankeverksamhet tillägnat honom.

Jag förstår mig inte på mig själv ibland. Är känslomässigt handikappad och vet inte hur jag ska hantera det här riktigt. Det känns som om jag kanske borde känna något, eller i alla fall mer. 

Är rädd för att kapsla in mig igen, förpuppa mina känslor och få äta upp de senare i livet. Har redan gjort det så det räcker och blir över.

Men hur lätt är det att känna något om man inte gör det, eller är rädd för att inte känna så att man till slut känner efter för mycket och inte vet varken ut eller in?

Jag kanske bör sluta med mitt kännande och bara flyta med som jag alltid försöker intala mig är det bästa sättet.

Men som sagt, jag är för rädd för att låta det gamla dröja kvar inom mig och låta det ploppa upp i ett senare skede när det inte alls passar sig. Vore så fint om jag kunde få gråta nu. Spricka sönder lite inombords så att det finns något att laga, något att arbeta med, som sen till slut kan få läka ihop och vara helt.

Är även tillbaka i tankarna om A. Jag bör kanske ta mig själv i kragen och reda ut det. Fråga rent ut vad som står på, vad vi håller på med, vart vi är påväg. Men jag är rädd. (jag är rädd för nästintill allt nu verkar det som) Tänk om jag förstör allt. Det allt vi nu har vill säga, för jag vet inte vad vi har.

Skärpning nu, ta ett stadigt tag i nackstycket och ryck till. Det är förhoppningsvis värt det.

Jag mår bra. Riktigt bra faktsikt. Fortfarande. Men jag är en bit konfunderad. Tänk om A inte känner som jag. Inte för att det dirket verkar finnas några starka argument för att det inte vore så, men jag kan inte hjälpa mig själv ur mitt inre (dock mindre) grubblande. Tror att jag är rädd för att bli sårad nu när jag bara kör på och går på känsla. I'm like all in, och håller det inte kommer jag bli förkrossad. Om han bara kunde inse hur hårt jag är påväg att falla. Om han kunde se in i mig och känna hur jag känner när han tar på mig, kysser mig, rör vid mig. Gud, det är nästintill svimfärdighet.

Måtte någon där uppe hjälpa mig så att jag håller rätt kurs.

D ringde igår också. Mitt i allt. Han känns så långt borta på något sätt. Det kommer nog bli konstigt att ses imorgon. Vet inte riktigt hur jag ska bete mig, bör jag säga något om A redan nu?

Vill helst av allt bara tala om för alla i hela världen, skrika rätt ut till alla, att A är min. Men jag vet inte riktigt om den slutsatsen går att dra än. Om han ändå kunde ta första steget och säga det. Att han vill vara min, bara min. Att han vill att jag är hans. Bara hans.Det skulle underlätta.

Samtidigt kanske det är klokast att inte rusa på för fort, skynda på allt och göra det förhastat. Men hur lätt är det när hjärtat bara säger låt gå? När jag äntligen släppt hjärnan, lämnat den bakom mig och flytit med i flowet.

Undrar hur D skulle ta det. Är det förolämpande att finna en ny kärlek två dagar efter att man brytit ett tre och ett halvt år långt förhållande?

Om det känns helt rätt med den nya personen och han gör en till en väldigt lycklig person?

På någotvis känns det som om D och jag brytit för länge sen, att det bara är den formella biten som nu avlagts. Tiden ska läka alla sår, men jag tror inte att mitt hjärta är beroende av minuter, timmar och dagar utan att bearbetningen är det avgörande. Och när jag tänker efter har jag bearbetat mitt gamla förhållande under i princip hela mars och april. Panik- och ångetattacker, sömnpiller och psykbryt. Kan nog erkänna mig någorlunda friskförklarad från det, från honom nu. 

Men det är ändå tragiskt.På något sätt i alla fall.

Hur kan en människa som man älskat så mycket försvinna ut ur ens känsloverksamhet och inte längre stå för den stabila grund som man så länge vilat på?

Det är märkligt, och jag förstår inte speciellt mycket av det. Men nu är läget som det är och jag ska försöka, försöka försöka, att inte lägga för mycket vikt på det som varit. Jag ska blicka framåt och se möjligheterna, hålla tummarna och gå på min magkänsla. Den brukar guida mig rätt.