Jag vet inte vad jag ska ta mig till, vill springa iväg, fly från allt samtidigt som jag knappt kan ta mig en meter. Jag överanalyserar. Panikångesten gör sig ständigt påmind. 

Jag har dåligt samvete. Borde ringa mamma. Vill ringa R, säga att jag saknar honom. För om sanningen ska fram så gör jag faktiskt det. Ibland iaf, och speciellt vissa delar. Men jag ska inte ringa.  

Tänk om A hörde av sig. Det skulle pigga upp mig. Jag saknar honom också på något sätt. Eller saknar gör jag inte på så vis att det gör ont på samma sätt som med R. Men jag blir glad om han skulle höra av sig nu, jag skulle känna ett litet ugg av lycka. Tror jag.

A hör inte av sig. Allt är en soppa. 

---

Känner mig stressad på något sätt. Vet inte hur. Försöker andas lugnt och tänka att allt löser sig. Men det är svårt.

Jag är ledsen. Känner sorg. Kanske borde jag ge utrymme för att släppa ut allt. Hade varit lättare om det fanns någon här. En självklar axel att luta pannan mot och bara brista ut i gråt. Släppa ut allt elände och tjuta krokodiltårar. 

(Behöver jag verkligen en sådan? Jag har klarat mig bra själv. Men jag börjar tvivla. Allt är roligare om man är två..?)

Jag vill bli lycklig. Känna mig tillfreds inombords. Att det ska vara så förbannat svårt.