Faaan och hans jävla mamma. Kan någonting gå som det ska? Faller en, faller alla..

Jag och R bråkar. Igen. Jag hatar att bråka, ibland tror jag att jag är för känslig för mig själv. Jag mår så oerhört psykiskt illa, och har stora svårigheter att koppla bort det under dagen. Går och analyserar hur det här kommer att sluta. Jag förstår mig inte på honom och det gör mig enormt frustrerad. Jag tänker inte lägga mig, tänker inte ge upp vad jag känner eller tycker. Vart tog hans förståelse vägen? Sen när är det bara jag som ska vara till lags? Känns som att det enda han ser just nu är alla negativa saker. Hans livselixir. Inte så mycket till liv längre tydligen. Kan inte städa, kan inte hålla ordning. Kan inte klara av mer än en sedvanlig femåring. 

Nu kanske jag överdrev men det känns precis som att det är så han ser mig ibland. Totalt oduglig till att ta något som helst ansvar själv. Men jag vet att det inte är så. Vi har bara olika sätt att göra saker på, och ibland är det tydligen olika svårt att låta den andra personen göra på sitt sätt. Jag är trött på att bråka om småsaker.

Lyckades med bedriften att häva ur mig att jag kanske inte vill bo såhär längre. Givetvis tar han allt jag säger ordagrant och var sur imorse när vi vaknade. Ibland säger ma saker i affekt, men tydligen inte i hans värld. Eftersom allt i hans universum alltid är rätt så är det tydligen precis så det alltid är. Jag har fel, och han har rätt. Hoppas och tror att han innerst inne inser att så inte är fallet. Men jag vet inte, vet inte vad han bär på. Varför han reagerar så häftigt ibland. Vad är det som gör så ont? Jag vill tro att han älskar mig så enormt mycket men när han som motagrument till mitt lyckade uttalande säger att jag likaväl då kan shappa så känns det inte precis så. 

Jag är så rädd att vi ska falla isär igen. Om han bara kunde förstå hur mycket jag älskar honom, hur fin han är i mina ögon. Jag är rädd att han ska tycka att allt är för svårt och istället för att kämpa igenom det, ger han upp. Förstår han inte att han är mitt ljus i mörkret? Han är min ledstjärna och jag är hans livselixir. 

Jag fasar lite för ikväll. Jag måste vara hemma när han slutat, för han har ingen nyckel. Men det känns som att jag är hemma hos honom, på nåder. Fastän vi bor här båda två. Kanske är jag lite av en dramaqueen, förstorar upp saker liksom jagt har svårt att släppa saker. Troligen. Men jag vill inte förringa vad jag känner heller, inte trycka undan en känsla och eventuellt behöva påminnas om den vid ett senare tillfälle (tillsammans med en mängd andra undantryckta känslor). Jag har svårt att finna en balans mellan det där. Försöker jobba på det, men just nu känns det lättare sagt än gjort. 

Ska försöka tänka som min vän RB sa till mig för ett tag sen: "Han är en man, och tänker inte alls som du gör."

Helt enkelt inte komplicera till det här mer än vad det redan är. Jag ska styra upp min dag, fixa lite hemma och vill han sura när han kommer hem lämnar jag hemmet så får han vara själv hela kvällen och ha sin "egentid". Det löser sig. Han betyder för mycket. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den jobbiga känslan av att vara fel, inte godkänd för de val man gör. Den ligger och skaver i mig, och gör att jag tvekar på mina egna beslut. Jag försöker stå upp för mig själv nu, betydligt mer än förut. Försöker vara stark, självständig och samtid...

Jag vet inte var jag ska börja, eller vad jag egentligen vill då fram. Det är ett enda virrvarv av en massa allt.   Sluta tänka! Kom igen, kör! Vad vill jag? Vad menar mina känslor? Vem var han egentligen? Kände jag honom alls? Varför är jag här?...

Dra åt helvete med dig ångest. Jag är trött på dig. Vi har spenderat så mycket tid ihop och det börjar bli så tröttsamt.   Idag följde du med mig innanför dörren, jag försökte mota ut dig men du var envis och hängde efter. Jag gav efter lite gran...

Tack för allt. Tack för tiden som var och det vi gjorde. Allt vi lärde oss och allt vi gick igenom. Det har format mig till den jag är idag och jag lovar att jag har blivit bättre på att både dammsuga och slänga smutstvätten i tvättkorgen. Vissa tar ...

Livet tar ibland tvära vändningar. Man ställs inför beslut man länge kanske vetat om eller som kom plötslig, men inte vågat ta. Och plötsligt då står man där, man tar klivet, rycker plåstret och bara gör det. Det är inte många personer som kan ta en ...