Jag blir knäpp på mig själv. På mitt eget huvud. Varför måste jag analysera sönder allting? Jag vill inte fördärva det här bara för det. Snälla, hjälp mig sluta tänka för mycket. Rädda mig från mig själv. 

Förstår inte hur jag lyckas. Man kan lätt säga att jag är en specialist på att göra en höna av en fjäder. I min värld, den fula verkligheten, är det gjort på en pisskvart. Ungefär som att jag söker efter någonting att gräva djupare i för att kunna finna fel och brister. Varför, varför gör jag såhär? Skapar problem av någonting som kanske inte ens är ett problem. Nog för att man aldrig kan vara helt säker men han har inte gett några större indiktioner på att så skulle vara fallet. Jag får ta och skärpa mig. Inte ta ut någonting på en tredje part. (Antar att det är där någonstans allting egentligen grundar sig. På en part i tidigare led. Vilket jag bör inse att jag inte kan göra någonting åt).

Jag vet inte om jag ska förklara mig. Och om jag nu gör det, hur ska jag förklara? Det kommer bli en abstrakt, knäpp och väldigt insnöad story. Kanske är bäst att avstå. Å andra sidan kanske det kan vara ett steg i rätt riktning att jobba på att sätta ord en känsla. Eller flera känslor för den delen. Göra det i form av en monolog, eller dialog till och med. 

Sanningen sägs vara längst, och om man håller inne med någonting är det lika illa som att ljuga? Eller är det kanske mer ett sätt att försöka klara av en situation på det sätt man tror sig klara av bäst?

Jag bör kanske ta ett kliv ut ur min bekvämlighets-zon. Jag gillar ju faktiskt den här mannen. 

[Han har till och med lyckats göra mig svartsjuk. (!?)]

Jag kan inte sluta tänka på dig. Du har etsat dig fast på min hornhinna och vägrar försvinna. Det är varken behagligt eller rogivande. Det gör mig faktiskt lätt galen. Jag vill inte hamna i gamla dåliga vanor. Jag ska inte hamna i galma dåliga vanor. 

Jag slog det dödande slaget imorse och fick inte precis den reaktion jag väntat mig. Eller egentligen vet jag inte vad jag väntat mig. Det verkar som att han kännt på sig det, och att han stålsatte sig på någotvis. Det är i alla fall vad jag hoppas. Det sista jag vill är att han kände sig likgiltig. Men helt ärligt har jag ingen anning, bara en magkänsla och den verkar svika mig mer och mer sista tiden så den ska jag kanske inte gå så hårt på längre. 

Jag vill inte att det ska sluta såhär. Men jag vet inte hur utfallet kommer att bli. Det enda som återstår nu är väntan. Odräglig, fruktansvärd väntan. Om jag höll på att gå under när vi höll kontakten, så kan jag lätt säga att det här har dränkt mig nu. Du var mitt syre, och nu går jag en plågsam död till mötes. 

Det sägs att allt har sin gång, att tiden läker alla sår och att om det är meningen att det ska ske så kommer det att hända. Problemet är att jag inte har tålamod att vänta, jag vill inte glida fram i någon sorts dimma och leva på hoppet. Jag vill ha det, och jag vill ha det nu. 

Om jag bara kunde krypa in i hans hjärna och se vad som försigår. Kanske skulle de besvara några av mina frågor, kanske skulle de bara komplicera till allt ännu mer. Tanken är i vilket fall himlans lockande. 

GE MIG EN VINK, EN LEDTRÅD. BARA EN LITEN LITEN FÖRANING OM VAD FRAMTIDEN BÄR PÅ. JAG VET INTE OM JAG KLARAR DET HÄR ANNARS.

Snälla, ta hennes saker, släng ut dem genom fönstret och säg åt mig att ta bilen till dig pronto!

(Om det nu finns en gud, hjälp mig! Jag vill ha den här mannen!)

Okej, nu är läget som följer. Klockan är snart tre, och jag har ett enormt behov av fått ur mig alla känslor, intryck och tankar som flödat under kvällens gång. Dock är det ingen som är vaken mer än jag, så det får helt enkelt bli till att tömma ur allt här. Skriva ut istället för att prata ut. Kanske lika bra det.

För det första, jag måste börja med att försätta tro på mig själv. Jag behöver ingen fast punkt i den bemärkelsen att någon fysiska sak, ett boläge eller en person kommer påverka hur jag väljer att känna inför livet. Jag ska hädanefter vara min egna fasta punkt, en mobil fast punkt helk enkelt. Jag ska inte låta världen knäcka mig, jag ska alltid gå med huvudet högt och känna att alla mina val jag gör är baserade på min egen tro och vad jag själv känner att jag vill göra och få ut av livet. Aldrig någonsin ska jag sätta mig själv i andra hand, aldrig spela mina kort utefter hur någon annan väljer att lägga sin hand. Jag är alldeles för bra för att sitta i ett hörn och vara ett "kanske". Inte fan ska jag nöja mig med något halvdant erbjudande. Det må hända att andra gör det, och att jag har gjort det. Men inte längre. Livet sägs vara kallt, ensamt och hårt, jag ska med alla mina medel jobba för att göra det varmt, kärleksfullt och lagom kämpigt. För problem kommer alltid finnas, det är bara en fråga om hur man väljer att handskas med dem. 

Så, där kom den rationella spyan. Mitt förnuft placerat på höger sida. Nu över till den vänstra emitionella.

Jag tror mig vilja vara en del av denna historia. I alla fall tills för en och en halv timme sen var jag rätt säker. Nu har det börjat krypa fram bristningar, små små sprickor kan skådas i fasaden om man ser efter noggrannt. Och jag är inte helt hundra längre. Ska jag återigen kasta mig med huvudet före och riskera att stupa och slå upp ett redan infekterat sår? Eller ska jag köra safe, och sätta på järnmasken och gå vidare, hoppas på att det löser sig med tankar som "är det meningen att det ska bli av så kommer det att ske"?

Just nu, vet jag inte. Det enda jag hoppas på är att få slippa leva i landet-mitt-emellan så länge till.

TODAY!/TOMORROW?:

* Jobbet har äntligen löst sig, där har vi en magkänsla som var rätt från början till slut.

* Jag jobbar på att se mitt lilla kryp-in som ett faktiskt boende. Det är trots allt tak över huvudet, trevligt sällskap och vetskap om att riktig kärlek kan existera bara man vågar tro på den och vårdar den väl.

* Om R nu vill leva i landet-mitt-emellan, ja då kan han ju få göra det, och då kanske M kommer väl till pass. De hjälper varandra ner i skiten. Grattis! Jag känner att jag avstår det kalaset och fixar mig ett eget jädrans party.

* F är lika rastlös som jag tydligen. Stackarn går tydligen runt med stödkrage, borde kanske lägga mitt krut där istället? Det sägs ju att man ska vattna där det växer...

* Jag ska göra ett avancerat och djupt försök till att inte, inte, inte överanalysera saker. 

* Jag ska njuta av mina sista två veckor av ledighet, och försöka komma på vart jag kan åka för att komma bort från allt ett tag. 

Over and out.

Jag vet inte var jag ska börja, vet inte vilken tråd jag ska börja dra i för att kunna lösa upp knuten. För tillfället känns det mest hopplös. Vi har alla tittat djupt i pandoras ask och är faktiskt inte säker på om ens hoppet lever kvar. Inte länge till i alla fall. Enligt myten ska just hoppet vara det sista som finns kvar där nere i kärlet, men om även det försvunnit... Ja då blir det nog mörkt.

Och det är lite vad det är just nu. Mörkt.

Hur jag än vrider och vänder på saken kommer jag inte fram till någonting. Ena stunden är jag helt säker på att jag funnit svaret, för att i nästa återigen kastas in i förvirring. Alla dessa olika teorier, idéer och tankar gör mig galen. Att hackas i småbitar, lemlästas för att sedan stekas i en stekpanna skulle kännas bra i jämförelse med det här.  

Sista helgen i sverige blev så bra den kunde bli. Har i princip hunnit träffa alla jag vill träffa innan jag åker. Jag fick även ett kärt återbesök av en man från en fluten tid, vilket dock inte bidrog till någon vidare studieeffektivitet när veckan väl infann sig. Denna man har den fina tendensen att sätta min hjärna i gungning. Ingenting blir sig liksom likt, jag tappar koncentrationen och mitt fokus är miltals iväg. Det är som gjort för att kugga tentor i hans närvaro. 

Detta bidrar även till att jag bli irriterad och frusterad på mig själv. Det är så typiskt mig att dra förhastade slutsatser och sen sitta där med skägget i brevlådan. Varför gör jag såhär? Det är ju inte första gången, varför lär jag mig aldrig? 

Det råder för tillfället inre kaos i mig, jag analyserar, funderar, spelar upp framtida scenarion i huvudet - både positiva och negativa-. Dock tenderar det positiva att väga över. Tur att man är optimist i alla fall? 

Jag kanske ska försöka inbilla mig att du inte är riktig, att du bara en illusion av någonting som jag vill ha. Att det du egentligen är, inte är det jag ser när jag tittar på dig. Annars kan jag alltid låta tiden ha sin gång, men det är så himla mycket mer långdraget och jag har fortfarande inget tålamod. 

Jag är rädd för att öppna mig för att sedan bli kliven på. Jag har haft funktionen som dörrmatta förr, och det är en erfarenhet jag helst inte återupplever. Fan, det jobbiga är min jädra optimism. Kan jag inte få bli lite mer cynisk och kritisk till folk och fä? Jag tror alltid så gott om andra, och är livrädd för att andra inte ska göra detsamma när det gäller mig. Jag vill inte kasta mig ut, huvudet först och riskera att misslyckas med landningen. Om min magkänsla kunde ge mig ett vettigt svar. Jag tycker inte om det dubbla intrycket som den ger. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Utan den måste jag tänka sig, försöka fatta ett beslut på andra grunder.. är det det som kallas att vara rationell? Eller logisk? Jag vet inte, jag är tappad bakom en vagn i dessa sammanhang. 

Det är bara att återigen konstatera att det aldrig blir som man tänkt sig, och att det nästan alltid blir precis motsatsen till vad man tänkt. Så därför ska jag nu inte säga att jag inte ska göra det. Under helgens bravader till V och därmed såklart P, så lovade jag lite fint att inte blir någonting. Eller vad fa, klarspråk nu, jag lovade att jag inte skulle bli kär. Men som sagt, jag ska nog tänka om där och lova om mig själv att jag ska bli det. För då lär det inte bli så..Eller?   Jaja, i vilket fall, helgen bjöd på en sjudundrans ledighet, kunde inte önskat mig en bättre helg. Och som grädde på moset så blev det en bortamatch. haha...

Men det ska inte resultera i något invecklat känslomässigt trubbel. Där får gränsen gå. Nöje och allvar, helt olika saker. Detta är rent nöje, från bådas sida. Sådär lagom avancerat, okomplicerat och lagom krävande. Friend with benefit. Kanske inte så fel när allt kommer omkring..

Dock slog det mig när jag var där på besök i staden, att jag håller på med någonting som jag själv så länge tala emot. Men på något vis känns det här som att det inte är samma sak. Eller det är väl precis vad det är, men när man själv gör någonting, eller när jag för all del, gör någonting har jag en förmåga att lättare se genom fingrarna.. Hur kan det komma sig att det är så? 

Som slutsats tror jag  mig vilja dra följande: 

Det är bra för mig att inte vara så seriös hela tiden. Jag menar, det är ju inte så att jag inte får ut någonting av det...

Slutmanus inlämnat.

D hämtar hylla. 
Det har slutat regna.

Musik gör mig melankolisk.
Mindre än en månad kvar till flytten. 

Utan känsla för mening eller utlägg av större karaktär.